Kalassöndag.

Vad fort helgen passerade. 

Jag tyckte att jag packade i hop mina prylar i fredagens eftermiddag för att ha en välförtjänt och mysig helg men jag hann inte mer än blinka så...vips var det måndag. Hur är det möjligt att två dagar bara swischar förbi utan man riktigt hinner med. Jag känner att det inte riktigt är ok. 

Men som ni vet så var min lördag en salig blandning av gott och blandat. Migrän varvat med kalas, jobb varvat med lek. Upp och ner.

Och i går var det söndag. 

Och inte vilken söndag som helst. 

Nej, för i går var det dags för kalas igen. 

Min fina, underbara, älskade systerdotter Linda hade sin 21:a födelsedag och det var en självklarhet att vi skulle vara på plats. Så familjen packade in sig i bilen vid lunchtid och drog söderöver för att hälsa på släkten som samlats i Lindas "nya"(hrmm, hn har bara hunnit bo där i två månader men för min del så var den ny) lya.En superfin lägenhet som jag spenderat x antal timmar i då min gamla vän Linda bodde där med sin kille för många herrans år sedan. En riktig känsla av deja vu när jag klev in genom dörren. Jisses. Vilka minnen. Och nu är det Lindas tur att skapa fina minnen i den lyan. Något jag är övertygad om att hon kommer att få. 

Paketen levererades på löpande band och vi bidrog med något så tråkigt som pengar. Men ack så välbehövligt när man flyttat till ny bostad och inte äger så mycket prylar. Så jag tror att det kommer bli kanon trots att det känns lite fantasilöst med ett kuvert med lite slantar i men bättre med ett paket som kommer att komma till användning i stället för en onödig pryl som bara kommer att ta upp onödig plats. Så fantasilöst eller inte, det var uppskattat och det är absolut viktigast.

Lägenheten var full i folk och då var det bara vår familj. När blev vi så många? Barnen var överlyckliga och levde i alla fall rövare och fikade om vartannat. August fann sig väl tillrätta i Sofies knä och det var så roligt att se att han fattade tycke för henne så snabbt. Jag förstår honom. Vem kan inte tycka om henne. Kanelbulle och ballerinakaka föll honom även i smaken och han slickade glatt i sig nougaten på sitt alldeles egna lilla vis. En liten tur ner till stallet var en självklarhet för mig då jag måste få insupa doften av häst, bajs och hö med jämna mellanrum för att fungera som människa. Och allt var sig likt där nere. Ok, hästarna var nya men miljön densamma och om jag saknar det. Vilken lycka det skulle vara att få återuppta hästeriet igen. Jag tror mitt hjärta skulle återfå en pusselbit som nu saknas mig. Dessa ljuvliga djur. Med många, långa djupa andetag och en lättare introduktion för August(måste vänjas så att han också vill ha ponny om några år) så for vi hem till mormor för middag. 

Vilken lyx. 

Att få söndagsmiddagen serverad så där spontant. 

Och gott var det. 

Så söndagen var betydligt mycket mer i min smak än lördagen. 

Men visst är det väl så att alla dagar som inte innefattar migrän, det är bra dagar. 

Tack fina underbara familjen för en fin stund tillsammans hemma i Hedemora. Alltid lika skönt att komma hem. Och om två veckor ses vi igen , laddade för lite mer kalas, tjohoooo!!