Tobias har varit sjuker.

För en och en halv vecka sedan så lämnade jag min lilla skrutthund Tobias på kontoret där han skulle hänga tillsammans med Martin(arbetskollega) under tiden som jag skjutsade svärmor till sjukhuset i Falun. Allt för att han skulle slippa den tråkiga resan i en varm bil och som även skulle innebära väntan i bilen under tiden som vi var på sjukhuset. 

Efter någon timme så ringer Martin och berättar att Tobias har kräkts flera gånger. Och det var bara början. De efterföljande dagarna så kräks Tobias hela förmiddagarna men när kvällen kommer och vi åter är hemma från arbetet, ja då äter han upp frukosten som ligger kvar i matskålen och får behålla den hela natten. Men på morgnarna är det kräkningar av galla som gäller. Igen och igen. 

I måndags(för en vecka sedan) ringde jag Falu djursjukhus och rådgjorde med dem hur vi skulle gå tillväga och kom fram till att jag skulle besöka dem på tisdagen. 

På plats gjordes röntgen och vanlig undersökning. Något främmande föremål i tarmen skymtade på röntgen och beslut att lilleman skulle stanna kvar för operation togs. Det var bara att lämna kvar en högst ovillig hund på sjukhuset och åka hem med ett tomt halsband. 

Onsdagen kom. Jag väntade och väntade på besked och sent på eftermiddagen så ringde kirurgen upp mig och berättade att operationen gått bra men att de inte hittat något främmande föremål i magen. Skönt men samtidigt väcktes en del frågetecken om varför lilleman kräkts så mycket. 

Äntligen kom fredag eftermiddag och jag fick så äntligen hämta hem min lilla skrutt och det var en mycket matt men glad Tobias som kom oss till mötes. Och det fanns inga tvivel om att han ville följa med oss hem, det var bråttom bråttom ut från sjukhuset och nu hoppas vi att det läker som det ska för nästa vecka är det dags att ta bort de sex blå stygnen som pryder magen och efter det har jag lovat Tobias att det dröjer tills vi ska besöka det där stället igen.

Jag är så tacksam för att det inte var något mer allvarligt. På min resa hem från sjukhuset hann jag med att gå igenom många skräckscenarion om vad det kunde vara för fel på mannen och tack och lov så stämde inte en endaste av mina farhågor. 

Nu har vi haft en härlig helg tillsammans med mycket utevistelse på gården i skuggan och det är precis vad herrn behöver. Lugn och ro så att vi snart får tillbaka vårt lilla yrväder.

Ingen träning = Låg Ulrika.

Måndag. 

Solen skiner men molnen lurar runt hörnet. Smyger sig närmre och närmre. Vi befinner oss på kontoret. Barnet sover. Hunden sover. Arbetskollegan gör det han ska. Och så jag. Jag sitter här. Hade en hög arbetseffektivitet på förmiddagen men nu är jag nere för räkning. Orken försvann och det enda jag kan tänka på är att äta lite scones, vila i hängmattan och bara vara. De där dagarna har kommit lite mer och mer på slutet. Dagarna där orken inte existerar. Men jag har kommit på orsaken. Jag har inte "hunnit" träna. Och som ett brev på posten kommer såklart mina mindre bra dagar då. 

Jag vet om orsaken och nu ska jag bara försöka hitta en lösning så att jag kan träna, arbeta, plugga, ta hand om hemmet och umgås med familjen på de alldeles för få timmarna som dygnet består av.

Så ett träningsschema är åtgärdat och nu har jag planerat in lite motion varje dag och skulle det falla sig lyckligt att jag kanske får lite tid över till ett längre pass någon dag...ja då ser jag det som ren och skär bonus. Lite var dag. Det kan väl inte vara så galet svårt.

 Och det här med viktväktarna då?

Jo, Viktväktarna har ett uppehåll nu på 4 veckor med semester. Det känns så där. I alla fall när jag inte har någon riktig motivation till att hålla i mitt poängräknande. Men jag har sagt till mig själv att jag får ha några dagar nu(måndag och tisdag) som jag inte räknar och bara är, innan jag tar nya friska tag och hoppas på att det ska vara ett minus på åtminstone 2kg när det åter är dags att kliva upp på vågen i Gräv. Med lite motion och vettig kosthållning så blir nog inte det något problem. Kan man hoppas. Någonstans djupt inom mig har jag en känsla av att dessa kg som jag har kvar att gå ner kommer att sitta som berget och det kommer att krävas mycket svett för att bli väck dem. Men självklart hoppas jag att jag har fel angående det. 

Så ett uppehåll på två dagar. För att komma i fas och kanske få sova i kapp några timmar med ny ork att kämpa mot "övervikten".

SOOOOOVA....zzzzzzzzzzzzzz!

När orken försvinner.

Någonstans på vägen tog min energi slut. Jag harvar runt på sparlåga och orkar varken tänka framåt eller bakåt. Jag vill inte mer. Jag orkar inte. Någonstans försöker jag se ljuset men när det kommer negativa besked och tråkigheter var dag, ja då är det lätt att man gömmer sig i mörkret. 

 

Tacka gudarna för min lille solstråle som lever lyckligt ovetande om det brutala livet. Och jag lovar, att jag kommer göra allt jag kan för att han inte ska behöva uppleva alltför många, alltför tidigt. Tråkigheter hinns med de också. Jag bara vet det. Vissa får törnarna tidigt och vissa får vänta lite längre.

Men jag ligger efter i mitt pluggande då tröttheten tagit över mitt liv så nu ska jag försöka bli lite klokare och läsa in lite kunskap. 

Observera ordet: FÖRSÖKA.