Onsdagstankar.

Godmorgon Onsdag.

Vaknade 05:00. Helt galet. Men verkligen klarvaken och inte ett gruskorn i ögat. Vad har hänt. Jag måste vara sjuk på riktigt som varit så morgontrött det senaste året. Verkligen morgontrött. Så där att jag vill döda den som väcker mig trots att det sedan länge är tid att kliva ur värmen och möta dagen. Jag känner mig som en ny och förbättrad version av mig själv just nu och jag hoppas att jag får leva vidare med den känslan ett tag till för jag börjar gilla det. Den där glädjen jag känner att det är en ny dag, nya möjligheter och att allt kommer att lösa sig. På ett eller annat sätt. 

Nu ser jag ljuset. Det där ljuset som gör livet roligt att leva och att man känna av lyckan. När det vände det vet jag inte men jag vill inte tillbaka igen. Jag har gjort mörkret och det tunga. Det är passé. Viljan att leva är här och hjärtat känns lätt som en fjäder. Det här är levnadsglädje. Och jag gillar´t.

Men självklart är jag realistisk också och förstår att det kommer att komma mindre bra dagar...men jag är inte längre rädd att de ska bli så där svåra att jag vill säga; tack-och-hejdå-livet. Mina dalar kommer att komma och det är bara normalt. Och jag tror mig ha en chans att vara lite mer positiv när det inträffar. Jag vill verkligen få leva livet nu och jag tänker kämpa för det!! Det är stort.
Riktigt stort. Och väldigt väldigt bra.

Och nu är det onsdag. Mitt i veckan. Min planering ligger ruskigt bra till och jag tänker avklarat min sista punkt på agendan inför Stockholm. Och packa. Jisses. Som alltid kommer jag att ta med mig alldeles för mycket kläder och när jag kommer att komma fram så kommer jordfräsen(mitt smeknamn sedan länge) att röja runt i väskan med panik i blicken och hysteriskt halvskrika att jag inte har något att ha på mig när jag ska på ett viktigt möte på fredag. Och jag ser hela scenariot framför mig. Hur jag liksom vill att det ska komma en skänk från ovan med en outfit som passar ändamålet och känns jag. För även om kläderna i väskan är nya eller gamla så händer det alltid att jag hamnar i kris inför något som betyder mycket och som är nytt och nervpirrande. Jag får blackout och måste känna att det är tipp topp annars tror jag att mina chanser är grusade. Som om att mötet hänger på att jag har en röd och en grön strumpa på fötterna...som ändå inte syns då jag har byxor och skor som täcker det. När det här händer sitter min käresta på sängen och med sin lugnande röst försöker han övertyga mig om att det där jag har på mig väl ser bra ut. Och min kontring blir VÄL? Alltså inte helt bra. Då tar han bort väl och gör allt i sin makt för att dämpa min nervositet. För det enda det handlar om är just det, nervositet. En mage full i fjärilar som kommer göra så att jag inte kan äta frukost eller ens få ner ett glas vatten. Men nu ska jag försöka att packa vettigt och inte hamna i denna sitsen. Dock tror jag att det ligger i en jordfräs natur att vara lite rörig och virrig. Så jag kanske helt enkelt får acceptera det och försöka dämpa min hysteri. Det kommer att gå bra och min förhoppning är att jag ska visa vem jag är på fredag och att det ska bli bra i slutändan. En ny utmaning är precis vad jag behöver. Nåt att bita i som får mig att växa och utveckla mina bra sidor. 

Det blir bra det här.
Livet känns bra och lustfyllt, spännande och utmanande. 

Bättre än på mycket, mycket länge.