Är det inte bra konstigt det där med att man känner att man vill och behöver skriva några ord. Att det är så mycket som bubblar och pyr inombords men inget kommer ut. Jag fick känslan att jag måste skriva lite mer i dag. Men jag har inte den blekaste om vad jag ska dela med mig av. Det händer ingenting just nu. Och det är inte sant. För det händer massor. Men bara av den tråkiga sortens händelser.
Just nu när livet är tungt och jag mestadels känner för att sova dygnet runt så önskar jag att inte jobbet fanns(eller åtminstone att jag kunde flexa lite mer men kontorstider är kontorstider) och att jag kunde hämta August tidigare från dagis för att göra mysiga saker tillsammans. Ta en fika, besöka biblioteket, åka till simhallen, bygga en gigantisk snögubbe med morotsnäsa och knappögon. Sådana där saker som får hjärnan att slappna av lite och njuta av att se den glädje som finns där i ögonen på den lille busen i full aktion. Han är så liten och oförstörd, något jag hoppas att han kan få vara i många år till, han kommer att få sin beskärda del med prövningar i sinom tid. Men om jag får bestämma så dröjer det många år tills de riktiga utmaningarna kommer. För självklart har han dagliga prövningar, så som att kriga med morsan huruvida mössan ska sitta på huvudet eller inte, protest vid matbordet för att det som åts i förrgår smakar minsann inte lika bra i dag eller att leksaken som just i detta nu är upptagen av en kamrat är livsviktig och måste snos på en gång, det går inte att vänta på sin tur. Sådana prövningar och många fler har han såklart i dagens läge men de jag menar är de där som ställer livet på sin kant, de kan vänta på sig. Låt mitt barn vara ett barn. Så länge det bara går.
I söndags lyxade vi till det med restaurang,
helfestligt tyckte August som sörplade mjölk och spanade in Formel 1.
Nöjd kille.
Jag kikar ut genom fönstret och drömmer verkligen om att få bylsa på mig tjocka och varma kläder så att jag kan göra en snöängel medan August står bredvid och kikar med stora ögon som frågar vad i hela friden morsan hans sysslar med, liggandes på rygg i snön. Det är sånt som gör livet lite lättare när det är tungt. Att umgås med de sina. De som är närvarande och kan få tankarna att skingras för en liten stund. En liten stund där andetagen kan ta sig hela vägen ner i lungorna och inte bara stanna högt upp i bröstkorgen. Kan det snälla bli helg snart så att jag kan få andas lite djupt och skratta tillsammans med min buse.
För en stund kan jag väl få vara Ulrika utan en massa tung packning och trasig själ.
Bara en liten liten stund.
Vad jag ville ha sagt med detta vet jag inte.
Om det överhuvudtaget kommit något vettigt ur den här texten tror jag knappast, fingrarna har bara fått fritt spelrum med direktlänk från tankarna. Ingen eftertanke, enbart skrivit den tanke som tänkts för stunden. Precis vad jag behöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar