Lilleman ligger och sover.
Jag öppnade datorn för snart en timme sedan men än har jag inte kunnat sätta ord på mina känslor. I dag är allt ett enda kaos. Det började redan när jag vaknade på morgonen. Känslan var där. Den tunga. Och jag gjorde allt som behövdes i en dimma av rutin. Sambon och lilleman åkte till arbete och förskola före mig. Högre tempo på de två. Och lite mindre dimma.
När klockan slog 08:30 ringde jag till Falun för att boka in en tid på psykiatriska mottagningen(har dessvärre inga bra erfarenheter av Leksands psyikatriska mottagning, tyvärr) och efter ett samtal på lite över en timme med en kvinna, som var varm, observant och lyssnade på mina ord, så lade vi på luren och nu har jag gjort vad jag kan göra. Nu är det bara att vänta. Vänta och hoppas. Hoppas på att de tar emot mig och vill hjälpa mig.
Just nu känner jag mig en vandrande zombie.
Dagarna går och jag hinner knappt reflektera över vad som händer och sker.
Som jag sa till kvinnan i telefonen; -Jag har en son på snart två år. Jag vill vara den mamma som han förtjänar, jag vill göra honom lycklig. Men för att komma dit så måste jag få hjälp,
jag klarar det inte på egen hand.
Och det är precis så det är.
Då mina dagar mest passerar i ett töcken så känner jag att
jag inte ger August det jag vill att han ska få/ha mest av allt.
Och va det där?
Min fulla närvaro.
Såklart.
Jag vill vara här.
Här.
Och nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar