När livet är lite tyngre än vanligt.

Jag har varit lite pausad här i livet. Dagarna har runnit i från mig och jag har inte känt mig så motiverad. Jag vet att det blir så med jämna mellanrum och det är bara att gilla läget helt enkelt, jag vet ju att det vänder om en dag eller två, kanske tre och tills dess är det bara att lyfta blicken och hålla sig sysselsatt så mycket det bara går. Som ni ser är klockan ganska mycket och jag har haft en liten dust med min son som envisades med att hoppa över eftermiddagens lilla sovstund och självklart så däckade han för ungefär en halvtimme sedan och nu sitter jag här. På kontoret och längtar hem. Hem till vällagad mat och en varm skön säng. Mysa med August innan han ska besöka drömmarnas värld och jag tar mig en tripp till dåtiden och glor på alla vackra kvinnor med former som bär upp sina pennkjolar på bästa sätt i Mad Men.

bild: Google

Men åter till pausandet. Jag känner att jag inte varit särskilt social och jag menar inget illa. Det är bara livet som kommit i vägen. En liten fartbula som jag måste passera på mina svaga ben med försiktighet för att inte riskera att ramla. Vissa dagar i livet känner jag mig som att jag kan göra allt- hela världen är min, en del dagar är mellanmjölk där jag bara trampar runt och inte vet i vilken riktning jag ska gå och sedan finns de där dagarna när jag är tom inombords och känner mig totalt likgiltig inför livet. Dessvärre har jag märkt av på sistone att jag har en större del dagar av de två sistnämnda, inget som gör humöret bättre men jag har sedan en tid tillbaka ordnat lite litteratur som jag ska läsa och arbeta med i hopp om att finna lite verktyg att få mer balans i livet. Sedan vet jag också att det blir så här när sambon är inne i en tung jobbperiod och jag är själv större delen av dygnet...ensamheten kryper sig på och då dimper även måendet. Precis så är situationen just nu och det absolut bästa jag kan göra då är att umgås med mina fina vänner även om orken tryter. Så därför ska jag nu höra av mig till en fin vän i grannbyn i hopp om att vi kan ses någon dag snart. Och en tripp till mor är alltid rätt, hos mor får man andas ut och bara vara, i bland behövs inte så mycket mer.

Men till er som känner er bortglömda, ni finns hos mig men jag har bara inte riktigt orken att lyfta luren och höra av mig. Men det kommer, jag jobbar på det, jag lovar. För jag vill ha större delen bra dagar och jag kommer att göra något åt det. Med start i dag.