Att vilja komma i fas.

När man är gravid så ändras kroppen på alla sätt och vis. Jag hade turen att inte gå upp så mycket i vikt. Det var mestadels mage som kom och då var den ändå liten. Nu har det gått 7 veckor sedan jag fick en liten prins på mitt bröst. Den bästa dagen i mitt liv. Inget snack om saken. 

Men det var inte det jag skulle skriva om nu. Jag har alltid haft lite problem med min kropp och att finna rätt känsla. Dock tog jag tag i saken ungefär ett år innan jag blev gravid och kände mig efter en viktnedgång och träning nöjd för första gången på länge. En otroligt skön känsla. Nu är jag dock lite mindre nöjd. Orsaken till att min mage är lös och lite för stor är av bästa sort men jag kan inte rå för att jag ändock är missnöjd med mitt utseende. Allt med mig känns i dag för stort och då är det läge att göra något åt det. För att hamna i fas med både insida och utsida. 

Konditionen är katastrofal och musklerna saknas, en tuff sanning att inse. Men i dag känner jag mig redo att ta tag i det hela trots att jag inte varit på återbesök hos barnmorskan än men det är dags för det nästa vecka och kroppen känns hyfsat återhämtad. Huvudet är redo för nya krafttag och därför vankas det nu fotografering av kroppen så att jag har lite förebilder samt att jag ska ta lite mått och vikt för dokumentation. Har lagt upp ett träningsprogram som jag börjar med i dag och i augusti har jag en plan att anlita en personlig tränare som jag känner förtroende för. Men mer om det sen.

I varmgaraget har jag ett flertalet lådor(vågar inte erkänna antalet för Er läsare) packade med kläder som i dag är alldeles för små. Delvis på grund av att brösten har en helt ny storlek under amningen men det är lite annat också som gör att jag aldrig skulle tänka tanken att sätta på mig de kläderna. Det känns inte bra och det gör ont i själen. Självklart accepterar jag att kroppen förändras efter en graviditet men jag vet också att det går att gör något åt saken vilket jag ska göra. Tidigare har jag inte känt mig mogen, men nu. Nu så.
Jag har pratat med min omgivning och känner att jag har support vilket är skönt. För det kommer dagar när jag kommer att känna att livet är övermäktigt men då vet jag att jag blir uppbackad av bästa hejarklacken och bara det stärker mig enormt mycket.

Och nu när jag har lagt ut det här, att jag inte trivs med min kropp och mitt mående så har jag trots allt lite press på mig att bevisa att det kommer att hända saker med min kropp. För det är precis det som är tanken. Jag ska förändras till mitt bättre jag. Till MAMMA Ulrika 2.0