Sedan i fredags kväll är jag telefonlös. Helt plötsligt så gav den bara upp. Inget konstigt har hänt, den har inte gått i golvet, batteriet är fullt, ingen vätska i närheten...men ändå har den sagt tack och godnatt. Tråkigt med allt som finns på telefonen men alla bilder ligger som tur är i dropbox och finns tillgängliga både på plattan och datorn. Annars hade jag blivit ledsen på riktigt. Så om du/Ni försöker få tag på mig så är jag inte otrevlig. Jag är bara lite okontaktbar tills jag fått tag på en ny lur, vilket förhoppningsvis blir väldigt snart. Tajmingen känns lite sådär med tanke på att jag nu om någon gång behöver vara kontaktbar samt ha möjligheten att kontakta de som behöver kontaktas.
I går började jag känna av lite förvärkar. Eller ganska så kraftiga sådana. Mest sitter det i ryggen och molar men med lite gungande så lättar det aningen så jag ser väl ut som en vaggande flodhäst när jag rör mig framåt. Bjuder på det då jag gör vad som helst för att slippa känna smärta. Till kvällen vankas det magavgjutning och mindfullness övningar. Allt för att jag ska lära mig att andas och vara här och nu. Av någon anledning så känns det nära nu. Men jag har som sagt säkert fel men något i maggropen säger mig att det inte är långt bort. Spännande är det och det är många olika bud huruvida det blir en pojke eller flicka. Själv har jag inte den blekaste. Något jag trodde att jag skulle ha men det är helt nollställt på den fronten. Men det spelar ingen som helst roll, jag är bara så in i vassen nyfiken på vem som är där. Nyfiken på "den där" som kör upp rumpestumpen i revbenen och sparkar för glatta livet så att jag inte kan andas. Ojojoj. Snart är livet inne i en ny fas och det är svårt att förstå. Jag ska ta hand om en liten en och försöka lära den allt jag kan. Eller nåt.
Först ska jag dock mentalt förbereda mig på att skita ut en melon. Steg ett. Sedan tar vi oss an nästa utmaning. En stor sådan men kanske inte fullt så smärtsam som jag föreställer mig att steg ett är. Tack och lov är smärta till för att besegras så med kärestans hejjarop ska vi nog ta oss igenom detta med bravur. Kanske blir lite ramsor som klacken kör på hockeyn, i fall att jag skulle känna mig vilsen så kommer garanterat det att få mig att brista ut i skratt samtidigt som jag landar stadigt på jorden igen.
Ser ni min sambo stå där och gasta -Krigare, krigare, krigare!!!!, jag ser det klart och tydligt och börjar garva bara vid tanken på det. Kanske ska anställa någon som filmar hela förlossningen, med fokus på honom.
bilder från sommarens tripp till bästkusten
Nu befinner jag mig åter på kontoret. Ska försöka slutföra lite sysslor som har med souvenirerna att göra. Det är nog bäst att jag får det gjort så fort som möjligt, skönt att kunna släppa det och veta att allt är gjort. Nu är ju trots allt säsongen slut och det måste sammanställas och faktureras. Så jag säger hej så länge och önskar er en finfin dag!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar