Dag 11- Mina syskon.

Mina syskon är detsamma som min syster. Vi är två syskon varav jag är lillstrumpa. Jag har den finaste av alla systrar i världen och från det jag minns från uppväxten är att hon var den perfekta systern som alltid fanns där.

När jag kom till världen hade min kära syster redan hunnit med 19 år av sitt liv och därmed klarat av många av de jobbiga perioderna som man kan ha när man växer upp och går från knodd, till barn och sedan hamnar i tonåren innan man slutligen klassas som "vuxen". Så vårt systerskap är inte helt av den vanliga sorten. Fast vad vet jag om vad som är normalt. Men om jag inte minns helt fel så hade min syster redan lämnat boet när jag kikade ut. Så vi har aldrig riktigt bott under samma tak. Vilket jag minns att jag vid yngre ålder var lite konstigt, alla mina vänner hade fortfarande sina syskon under samma tak. På gott ont. Vi ha aldrig riktigt bråkat, inte som jag minns det. Någon meningsskiljaktighet men där stannar det. Och hur underbart är inte det. Att slippa det dagliga bråket om mitt och ditt, att det ska vara lika osv.

Jag har ett minne som är väldigt speciellt för mig. Inte av den roligare sorten men det involverar min syster. Jag var hemma hos min syster med hennes förstfödde dotter när hon får ett telefonsamtal. Jag fortsätter leka med Sofie men märker när samtalet är slut att något är annorlunda. Stämningen ändrades och min syster kommer in och sätter sig ner på knä bredvid oss där på vardagsrumsgolvet. Det var mor som ringde. Älskade fantastiska  och bestämda morfar hade lämnat jordelivet. Något som var lite svårt att förstå. Men jag förstod så mycket som så att mormor hade blivit ensam och att jag inte skulle få sitta i morfars knä fler gånger.  Tårarna trillade på oss alla tre och vi bara satt där. Älskade syster höll om oss och sa att det är okej att gråta. Och värmen från hennes kramar var precis vad som behövdes. I dag förstår jag att det måste ha varit enormt tufft för henne att behålla ett sådant lugn som hon hade för att inte skapa oro hos mig och Sofie. Trots det tråkiga beskedet så är det ett fint minne som etsat sig fast hos mig och jag är så enormt glad att det var just hos henne jag befann mig den dagen.

Vi ses dessvärre alldeles för sällan men de gånger vi lyckas styra upp något så är det kvalitetstid på högsta nivå.  I dag har hon två tjejer som jag är stolt moster åt, bästa finaste tjejerna. Sedan har hon även lyckan att vara mormor till två tösabiter som faller under kategorin "urgulliga busungar" och så blir hon såklart snart moster åt lilla bebisen i magen. Hon är den där personen som även om vi inte setts på väldigt länge så är allt bara som det ska. Vi vet var vi har varandra. Hon är min klippa i livet och jag vet att hon står stadigt när det blåser. 

Vi är rätt så lika på många plan. Allt ska vara perfekt när det kommer till arbete, skola och sysslor som ska utföras. Något som gör att det varit många frustrerade timmar mellan varven för att det inte riktigt känts okej i maggropen. Med åldern har vi dock landat lite i det hela, men trots det vet jag att om vi skulle sitta i skolbänken igen skulle de höga kraven komma åter. Det är bara sådana vi är. Vi kräver massor av oss själva. För att vi innerst inne vet att vi kan.

Hon pratar gärna. Länge och mycket. Hon är vacker som en dag. Sådär naturligt fräsch hela tiden trots att hon kliver upp alldeles för tidigt på morgonen för att ta sig till arbetet. Tar för det mesta lite längre tid på sig att besvara sms(släktdrag?). Renoverar just nu ett hus för fulla muggar och hennes smak är mycket god. Ska bli otroligt spännande att se slutresultatet, jag vet att det kommer bli kanon men klart man är nyfiken. Kan inte bli annat än bra och jag önskar att jag hade ärvt den egenskapen av henne att inte vara så velig hela tiden. Hon törs ta beslut och stå för dem. Det kan jag såklart också göra, men det tar alltid betydligt längre tid. 

Ja, min syster är av finaste sort och jag älskar henne så oändligt mycket ♥