Att göra något välbehövligt.

Jag lovade lite bildbevis på vad jag sysselsatt mig med under gårdagen men det gick inte att ladda upp några bilder så det fick vara tills i dag. För nu sitter jag på kontoret och ser ut genom fönstret där snöflingorna sakta dalar ned mot marken. Det kommer mera.Och vasaloppsveckan startar i dag och några goda vänner är på plats och kämpar i spåren. Tre syskon tävlar internt om vem som kommer först över mållinjen och jag hejjar friskt på Jenny. Jag vill också åka, tror dock inte flodhästar är en särskilt uppskattad syn i spåren men jag har lovat mig själv att vid nästa års kortvasa så står även jag på startlinjen. Och förhoppningsvis har de som kör i dag fått mersmak så att man kan få lite träningssällskap.

Men åter till gårdagen.

Jag befann mig i en liten lokal i grannbyn med mina hundar. Så långt kom jag.

Och nu får Ni se varför.

Grynet före, ojojoj...

Grynet efter. Jojo...

Tobias före. Say no more.

Tobias efter. Nu så.

Mina kära små vänner blev nämligen trimmade, vilket inte har skett sedan september månad. Uppskattat från deras sida? Knappast. Och jag kan inte säga annat än att de var i stort behov av det. Tobias stackarn fick skämmas med mittbena och tunga ögonbryn och Grynet hade någon form av oformbar lugg som gjorde sikten en aningens oklar. Precis där, när jag skrev det där kom jag på att det kanske är därför hon har skällt ut alla möjliga människor och ting på slutet...ho ha sitt så gale glest.

Ja men så måste det vara.

Efter fyra timmars ryckande och putsande så packade jag in två små, små cairnterrier i bilen och kände lättnad. Nu kan jag vistas bland folk utan att behöva skämmas för mina ovårdade hundar. Så tack Pillan för att du tog dig tiden att göra klart tokarna.