torsdag 14 februari 2013

När rätt blir så fel.

Jag är sådan som person att jag alltid- ALLTID- tänker på alla andra människor innan jag överväger att ens tänka på mig själv. Så har jag alltid varit och jag antar att jag alltid kommer att vara sådan. Men även om jag jämt och ständigt tänker, vad ska den personen tycka, hur ska den personen reagera, vad kan jag göra för den personen, hur kan jag underlätta för den personen osv. så verkar det ändå kunna bli fel. Och uppenbarligen blev det så i går.
Jag trampade någon på tårna och fick en tillsägelse som jag först var för chockad för att ens förstå och sedan kom tårarna. I mängder. Över orättvisan. För i bland är livet orättvist och det kändes extra tufft att jag skulle få ta den kritiken som jag anser vara lite för mycket. 

Livet är inte alltid en dans på rosor och mellan varven så kommer det tuffa och prövande motgångar som det krävs enorma mängder styrka och jobb för att övervinna. Men med tiden så klarar man det och livet lättar. Jag har haft mina motgångar här i livet, det kan jag lova. Och de som lever mig nära vet också om det. Men på något sätt så kände jag att det vände en aningen när jag träffade min käresta för snart tre år sedan. Dock fick vi en enormt tuff start som vi tillsammans kämpat under två års tid för att klara av och när vi fick plus på stickan i höstas då lättade en stor sten från mitt hjärta. 

Oron var såklart total. Aldrig i hela mitt liv att jag trodde att vi skulle ta oss förbi de första tolv veckorna, sedan efter det var det oro fram till ultraljudet i vecka 18, men på något sätt så sitter jag nu här i vecka 30 och börjar sakta men säkert förstå att det kommer att komma en liten bebis in i våra liv. Ett liv som vi ska vårda och älska. Något jag drömt om sedan länge men aldrig riktigt känt att det varit inom räckhåll. Dagligen har jag sett vänner och bekanta med fina magar och varit så enormt glad för deras skull. Ingen avundsjuka eller något jag missunnar dem utan ren och skär glädje för deras skull. Och oron hänger kvar. Vågar inte köpa saker till den lille, tror då att allt ska gå åt pipsvängen. Kollar på listor över saker som behöver ordnas men vågar inte ta klivet. För tänk om. Så jag ber varje kväll att allt ska fortsätta gå bra under resterande tid och att det där plusset bara är början på vår resa tillsammans med livet i magen. 

Så för mig/oss är det här stort. Riktigt stort. Att vi övervann hindren på vägen och nu står här i dag. Jag vill få känna den glädje som det här är för mig. Vi klarade det. Tillsammans tog vi oss igenom allt det tunga och fick den bästa belöningen någonsin, det känns faktiskt som en gåva och jag vårdar den ömt. Därför mina kära läsare kändes kritiken i går väldigt hård. För jag vet att det finns andra där ute som har det tufft och jag finns där. Natt och dag finns jag tillgänglig och mina tankar är där hela tiden, mer än så kan jag inte göra. Finnas. Vara en trogen vän. Ge kärlek och omtanke. Kramas. Och det kommer jag att fortsätta med.

fotograf: Camilla Skottheim

Dock rullar även mitt liv på och jag måste få glädjas för min egen skull. Jag har rum i mitt hjärta för både glädje, kärlek, tårar och oro. Och de känslorna brottas där inne dagligen men det finns plats. Så låt mig få vara lite glad efter allt som varit. Jag är inte en sämre vän för det. Och jag kommer aldrig att sluta sätta andra människor behov före mina egna. Det är helt enkelt sådan jag är.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar