I min familj har vi ingen särskild tro. Jag döptes inte förrän jag konfirmerade mig och fick helt enkelt ta det beslutet själv huruvida jag ville eller inte. Men det gjorde jag. Döptes alltså. Inte för att jag just har den starka tron utan jag gjorde det för att det kändes som något alla skulle göra(hallå veliga ungdom). Och jag följde strömmen. Min syster gjorde likadant. Döptes vid konfirmationen. Jag vet att jag någon gång tänkte att om hon kan/vill/törs göra det så följer jag i hennes fotspår. Mor var som alltid så snäll och sade att beslutet var helt och hållet mitt.
Så ja, jag är döpt, jag är med i svenska kyrkan och jag går dit i bland. Jag kommer förmodligen att gifta mig i en kyrka men det är inget som är hugget i sten. Allt kan hända. Det händer att jag i tuffa stunder riktar blicken mot skyn och "ber" till gud. Jag vill gärna att det ska finnas någon där som ser mig. Och hör mig. Jag kan finna en enorm ro när jag besöker en kyrka. Ett märkbart lugn sprider sig inombords men det tror jag mest har att göra med miljön. Kyrkan är allt något speciellt.
Min tro innefattar inte religioner. Den handlar snarare om att jag har en tro på godhet och medmänsklighet. Att vi ska leva tillsammans här och nu och känna glädje till livet. För det är bra fantastiskt att leva. Jag vill överdosera kärlek både i form av att ge och få. Skratta, kramas och ta hand om våra nära och kära i dag precis som alla andra dagar.
Njuta av allt det fina här i livet och känna glädje. Visa omtanke och respekt.
En ganska så enkel men ärlig sammanfattning av det jag tror på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar