Dags för lite förändring...

Så många veckor som jag nu påtalat att i morgon, i morgon ska jag väga mig hos coachen och ta tag i mitt liv. Morgondagen har kommit och jag har skött mig bra. Tills det att helgen kommit. Då fallerar orken och bekvämligheten tar över. Bedrövligt men ack så mänskligt. 

Men nu säger jag det igen.

För i morgon ska jag påbörja min detox som ska pågå i fyra veckors tid ungefär. Jag är lite orolig för hur jag kommer att må under den första veckan med tanke på att jag är rätt så sockerberoende just nu. Den där kemiska reaktionen har mig i sitt maktgrepp och nu är det verkligen dags att fajtas. Men det kommer att bli bra. Jag ska försöka äta så ren mat som möjligt och sedan dricka mängder av vatten. Då jag kommer att ta hjälp av pulver, alltså ta det utöver kosten, så ska det blandas med något. Godast är smoothie men då pulvret jag köpt smakar lakrits så är jag en aning bedrövad. Det är inte min favoritsmak om man säger så. Jag ska försöka peppa mig själv med att det är för en god sak. Eller flera hoppas jag på. Bland annat att jag ska få i gång min mage, bli piggare, få bort det däringa sockersuget och allmänt bara känna att kroppen blir lättare och renas inifrån. 

Det behövs. 

Tänk allt slagg som ligger ansamlat. 

Usch. Fy. Blä. 

Vad äckligt.

ultradetox i pulverform och ultrabalans kapslar för tarmarna

Utöver detta så fick jag i dag min första veckas träningsschema som fina Stefan knåpat i hop åt mig. Det kändes verkligen enormt roligt och peppande när det plingade till i mailen och jag fick mina uppgifter för den kommande veckan. Så nu ska det planeras in träning och införskaffas broddar samt en pannlampa. Nu ska det tränas. Bannemig. Jag ska komma i gång. Det bara är så och kanske, kanske kan jag springa Limsjö Marathon till sommaren. Eller ja, inte hela men en delsträcka. Vore så roligt att visa för mig att jag kan visst. 

Då de som känner mig vet att jag är en sönderstressad person inombords har jag en dröm också. En dröm om att komma i gång med yoga. Till en början med medicinsk yoga och därefter lite mer dynamisk yoga. Men jag vill lära mig att andas. Som det är i dagsläget så ytandas jag konstant. Det vill säga att jag inte andas ner i magen utan mina andetag stannar i bröstkorgen. Jag tror att det kan vara en av anledningarna till att jag är konstant trött. Det kommer inte in tillräckligt med syre i kroppen. Och det är klart att då blir jag trött. 

Inga konstigheter. 

Så här har ni min plan. 

Nu siktas det mot målvikt, bättre mående samt att den fysiska och psykiska hälsan ska förbättras på många plan. Ja, efter många om och men så ser jag en liten ljusning. 

Nu kör jag!

Funkar det?

Ligger på sängen. 

Totalt slut efter en dags arbete. 

Ska alldeles snart krypa i säng och skona mig själv från huvudvärken som jag vet kommer att belägra mig inom kort. Jag känner att det är på gång.

Jag vet inte ens om ni kan läsa detta. 

Det är nämligen så att jag flyttat min blogg till egen domän och det brukar ta lite tid innan det pekar rätt. När jag testar själv så får jag bara upp ett error. Något jag hoppas försvinner under natten. Mestadels för att jag är så ruskigt oteknisk och fattar ungefär noll och ingenting av det här med subdomäner, CNAME, peka hit och peka dit. Det är en djungel men jag har följt guiden och hoppas nu bara att allt blev som det skulle. Annars får jag börja om. Dock med en kunnig person vid min sida. Så fungerar det inte i morgon så ska jag söka med ljus och lykta efter denne någon. Jag har dessvärre ingen aning om vem det kan vara. 

Jaja. 

Det löser sig. 

Hoppas jag.

♥

Musik uttrycker en del.

Lite musik som sammanfattar helgen.

Jag har alltid varit rädd för överraskningar. Just för bristen på kontroll och att jag ska utsättas för något som ligger utanför min bekvämlighetszon. Sånt som att prata inför massor av människor och utföra aktiviteter som jag inte själv beslutat. Alltså allt som ligger utanför min makt. Och när ni läser det här förstår ni säkert att min liv består av begränsningar. Tyvärr alldeles för många sådana men jag får sådan ångest om jag inte vet var när och hur att det kan förstöra dagar. Till och med veckor. Därmed har jag skonat mig från sådant. Och kommer förmodligen därför aldrig att gifta mig. För även om jag har fina vänner så går ju möhippan ut lite på att vara i centrum. Så även bröllopet. Usch och fy. Skona mig från allas blickar. Och tankar. Så nej. 

Jag tar nog här ett beslut om att jag kommer att förbli ogift. 

Det finns så mycket kärlek i mitt liv i alla fall. 

Men som vanligt halkade jag i från ämnet totalt.

Överraskningen jag fick i helgen var av den sorten som jag älskar. Och skulle kunna få mig att omvända mitt ovan nämnda beslut. För dessa får bara hjärtat att slå ett extra slag och bli alldeles varmt av kärlek. Människor i min närhet har ägnat flera veckor åt att planera och fixa så att det skulle bli så här bra. Bara för mig. Hur är det möjligt? För mig. Kan inte förstå det.

Jag önskar i vilket fall att vi kan spola tillbaka tiden till helgen som var. För den var något alldeles extra. Med några alldeles extra. Personer som ligger mig varmt om hjärtat. 

Sådana som har en alldeles egen plats. Djupt där inne.

Och nog känner jag mig lite mer "fri". 

Att prata är viktigt. 

Och svårt. 

Alldeles för svårt.

Men när lugnet och tryggheten infinner sig, ja då kan även jag öppna mig.

Till och med jag.

♥

Surprise på gång.

Hallelujah!

I dag kom vi i väg till jobb och dagis. Så underbart och det var full fart från det att jag kom till kontoret till det att jag släckte lampan, larmade och låste dörren för dagen. Många timmar med full aktivitet. Huvudet är bra mossigt nu men så skönt att jag fick i väg en hel del post och paket som legat på vänt. Sådant som jag inte kan göra hemifrån. 

för två helger sedan grillade vi korv med denna utsikt. världsklass.

Nu har jag packat. Till mig. Och till August. 

Kärestan, ja han packar sina egna saker. 

För i morgon är det avfärd till okänd destination för min del. 

August vet. Kärleken vet.

Men inte jag.

Det enda jag fått veta är att mamma ska ha Grynet. 

Att vi ska bo hemma hos någon.

Och att när vi anländer i morgon så bjuds det på tapas.

Inte mycket mer än så. 

Och jag kan lova att kontrollmänniskan i mig har haft bekymmer under några dagars tid. Jag kan inte slappna av när jag inte vet vad som väntar. Det har verkligen varit några dagar av balansgång. Ångest och glädje, högt eller lågt. Än så länge har jag lyckats hålla ångesten i schack  någotsånär. Den har åtminstone inte övermannat mig. Tack för det. I det här fallet känner jag att jag inte har så mycket och välja på, kärleken har valt att hitta på något "hemligt". Då är det bara att gilla läget. 

Och lite spännande är det allt. 

Vad kan det vara? 

Ja. 

Det visar sig helt enkelt i morgon. 

Det gör ju det.

♥

Händelselöst här.

Han är nästintill feberfri. Hurra! Det känns som ett steg i rätt riktning och en riktig befrielse då jag själv känner mig mer och mer risig. Och jag ber verkligen för att jag inte ska bli sjuk. Det finns inte tid till det. Inte efter alla dessa VAB-dagar.

Aktivitetsnivån är låg här hemma. Buse snusar just nu med huvudet i mitt knä samtidigt som jag skriver det här inlägget. Mysigt. I övrigt så hade vi städ och plock dag i går men i dag har vi inte kommit in i rätt "känsla". Antagligen för att orken är som bortblåst. Men lite tvätt har jag allt hunnit med. Allt med en liten buse på höften. En egen variant av styrketräning. 

Så det är inte så roligt här hemma. 

Vi är. 

Väntar ut sjukdomen och hoppas att vi har haft vår beskärda del för en tid nu. Ja. Jag vet. Det är rent önsketänkande men jag måste ju få drömma. Nu ska jag också vila lite. Måste ta min chans, förhoppningsvis ger det mig ny energi för att åka till kontoret en sväng. 

Skulle verkligen behöva det. Stressen är brutal över allt som ligger och väntar. 

Ja ja. 

I sinom tid så ska det nog bli klart.

♥

Välkommen februari!

Måndag. 

Ny dag. Ny vecka. Ny månad.

Så sant så sant.

Jag har bestämt att februari ska bli en månad av rensande. Låter supertråkigt. Jag vet. Men vad skönt det kommer att bli när det är gjort. Rensa; kasta, sortera, organisera. Vi behöver inte så mycket saker. Och jag äger alldeles för många saker. Men det är inte bara saker, det är papper, foton och allt annat som jag är expert på att lägga på hög för att ta tag i så småningom. Nu ska jag inte säga att jag har oordning på papperen men jag har alldeles för många gamla pärmar, alltså papper som är flera år gamla. Sparade uppe på vinden och tar onödig plats. Men så tänker jag såhär, måste jag ta tag i detta nu? Nej. Egentligen inte. Men när ska jag göra det då? Kommer jag överhuvudtaget att ta mig tid framöver? Bättre att göra det och så kan man lägga det åt sidan när det är klart. Känna sig nöjd över det man åstadkommit och hålla efter bättre. Såsom foton. Ujuj. De har jag samlade lite här och var. Inte direkt i någon ordning men några tusen ligger på telefonen, några ligger på datorn, några på surfplattan och ja...sedan finns det en del som är framkallat också. Framkallade med en tanke om att de ska klistras in i ett album. 

Dock verkar jag ha haft en tanke om att bilderna ska klistra in sig själva. För de är då minst ett år sedan jag beställde dem och de ligger fortfarande i en hög ovanpå albumet och inget mer har hänt. 

Hmm, en liten hustomte skulle jag allt vilja ha, en tomte som ordnar med de där sakerna som bara blir liggandes och aldrig blir riktigt klart. Så denna veckan och kanske nästkommande vecka kommer jag att ägna någon timme per dag för att rensa bland gamla papper och organisera foton i mappar. Känner mig peppad till detta och jag inser att jag förmodligen kommer att få lov att hoppa över någon timmes sömn(gaaahhh!) för att få detta genomfört men jag hoppas att känslan i slutet av veckan ska vara så värt det. Jag vill att den känslan ska infinna sig åtminstone. Och jag tror att den kommer att göra det. 

Allt som lättar en börda, medveten eller omedveten, brukar tendera att ge den bra:iga känslan.

fikapaus på Siljan i torsdags

Nu ska jag dock harva vidare här på arbetet.

Fryser som en tok i dag och sitter inlindad i filtar för att överleva. Händerna är som isbitar och för första gången på många år så önskar jag att jag hade haft fingervantar på mig till jobbet i stället för tumvantar som jag alltid använder, så även i dag. Om jag hade haft fingervantarna, då kan jag lova att de skulle sitta på och värma mina stackars "korvprinsfingrar"trots att vi vistas inomhus. Klockan är tre. Det betyder att det är en och en halv timme kvar, sedan ska jag hämta buse och därefter åka hem och värma mig med en kopp te eller två.

Hoppas ni har en fin måndag!
♥

Dag 05- Vad är kärlek? Version 2,0.

Ja. 

Jag har skrivit om detta en gång tidigare. Det kan du läsa HÄR. Jag tycker fortfarande att det är otroligt svårt att sätta ord på det men om vi säger så här då:

Ni som vet vad det är jag har lyckats klanta till, ni vet. Och ni kommer att förstå min text lite mer. För er som inte vet. Ni kommer att förstå mer den dagen jag känner mig redo att berätta. Det blir lite säger A men inte B av denna texten men ni får hålla tillgodo med vad som erbjuds så länge.

I det här fallet så är det verkligen så att jag är så tacksam för att kärleken finns i mitt liv. Det är nämligen så att den som jag lever med har blivit förd bakom ljuset och jag har inte varit ärlig. Något jag självklart skäms för och brutalt ångrar. Och nej, jag har inte varit otrogen, om det nu var någon som trodde det. Men ändock, det jag har gjort är dumt. Otroligt dumt. När jag erkände för min "man"  hur det låg till så var jag så inställd på att han skulle lämna mig. Inga konstigheter. Jag var helt övertygad och jag kände att det var inte mer än rätt åt mig. 

Är jag så korkad så får jag skylla mig själv. 

Han blev arg(med all rätt) och fruktansvärt besviken på mig. Men han sa inget om att jag skulle dra åt h*lvete, packa mina väskor, flytta...inte ett ord. Något som chockade mig så mycket att jag var tvungen att säga åt honom att göra det. Att han skulle kasta ut mig. 

Men han ville inte det.

Och jag är så glad och tacksam för att han ger mig ytterligare en chans. 

Inte för att jag förtjänar den.

Men jag är otroligt tacksam.

Han är mannen i mitt liv. Och tillsammans med August är vi en familj. En liten familj med stora drömmar och som just nu arbetar hårt för att få en ljus framtid. Något som vi kommer att klara. Jag känner det i magen. Det gror en positiv känsla där. 

Det kommer att bli bra.

Vad är kärlek?

Jag måste säga att detta om något är kärlek.

Han ser förbi mitt handlande och tänker på den personen som han först blev kär i. Att hon finns där inne. Bortom handlingarna. Han har inte gett upp hoppet om mig. 

Han vill fortfarande leva som en familj. 

Han älskar mig fortfarande trots mina fel och brister. 

Det är kärlek. 

Kärlek.

Det är sprittande, bubblande härligt, själadjupt och förlåtande.

Och har du hittat den, kom i håg att vårda den.

Varenda dag.

foto: Camilla Skottheim

♥

Sömnlös natt.

Vilken natt.

Ojojojoj.

Hoppas verkligen att den som komma skall blir behagligare. Jag har nämligen haft så ont i huvudet att jag inte kunnat sova. Tror aldrig jag varit med om det tidigare. Migrän är en sak men detta var ren huvudvärk som satt i pannan vilket gör att jag misstänker att det är dags för bihåleinflammation igen. Det är något som jag åkt på flertalet gånger de senaste åren, från att aldrig ha haft det tidigare, till minst två gånger per år. Jihoo! Men det är bara att avvakta och se hur kommande dagar blir. 

Bara jag slipper en till natt som denna så är jag glad. Då kan snoret rinna bäst det vill. Det kändes som att pannbenet skulle spräckas inifrån. 

Ajajajaj.

Otroligt obehagligt men framförallt smärtsamt. 

Så.

Nu har jag beklagat mig lite.

Kände att jag var tvungen att få göra det lite, även om detta klassas som i-lands problem. Det finns trots allt det som har det betydligt mycket tuffare. 

Viktigt att inte glömma.

Och i dag säger vi grattis till kungen. 

Ja, han har ju namnsdag dagen till ära. 

Så grattis kungen.

Och alla andra i landet som heter Karl.

Eller Karla.
♥

När man längtar till målet.

Lilleman sover. 

Jag har ätit glass till middag. 

Bra val.

Knappast.

Men jag orkade inte annat i dag. 

Febern härjar i kroppen, snoret rinner, halsen ömmar, hostan retas och huvudet bultar.

Det fanns helt enkelt inte ork till att laga mat på egen hand med litet barn i knäet.

Gott var det. 

Och jag har faktiskt inte ångest.

Det är faktiskt lite upp till bevis för min coach i morgon som senast hävdade att man minsann kan äta av sin Veckobonus(som man har utöver sina dagliga ProPoints) utan att gå upp i vikt. Något jag har varit skeptisk till under en lång tid så det ska bli väldigt spännande att se resultatet i morgon. Hoppas verkligen att det är ett minus. För coachens skull. Haha. Men främst för min egen såklart. Jag känner att jag behöver det nu när det är lite tungt. Ett tecken på att det går åt rätt håll helt enkelt. För nu har jag även kommit fram till vad min belöning är när jag kommit i mål. Och den belöningen är nämligen inte något som jag vill vänta alltför länge på.

Men för att kunna genomföra detta så måste jag börja spara så mycket jag bara kan vilket får ske genom att jag säljer av lite saker som bara ligger och "skräpar". Bättre att det kommer till användning hos någon som brukar sakerna i stället. Ska ställa fram en burk där jag stoppar i slantarna som jag lyckas tjäna i hop, så att det blir mer påtagligt att jag jobbar på det samt som en daglig påminnelse om att det är på gång. Hur som. Det jag ska göra är att besöka en kvinna i Stockholm som besitter en enorm estetisk kunskap och som ska få hjälpa mig tillbaka till mig själv. Få mig att känna mig som mitt bästa jag. Och jag känner mig så pepp. Så nu är det bara att leta fram prylar att sälja, kämpa på med vikten och ställa in siktet på att få boka in en tid. 

Ja, jag kommer att berätta. Men känner att jag vill vänta lite med det.

Suga på karamellen liksom. 

Men ja.

Vägning i morgon.
♥

På´t igen då.

Jo man tackar.

Nu är det min tur att vara sjuk.

Men jag har inte förmånen att någon är hemma och tar hand om mig.

Det vuxna livet är påtagligt och jag sitter på kontoret och har redan jobbat undan några saker. Men nu har jag min lilla frukoststund. Tycker det är skönt att komma hit till kontoret och få sätta mig ner i lugn och ro och checka av några saker innan jag tar min frukost. Dels för att jag har svårt att äta det första jag gör, såvida det inte innefattar bröd och andra kolhydratstinna matvaror, men då jag inte äter sådan frukost nu så måste jag låta det gå en timme innan jag kan äta och njuta av det. Och frukost, ja det anser jag att man ska njuta av.

Första dagen tillbaka på dagis för August och jag tror att han tyckte att det var roligt att vara tillbaka. Det såg så ut även om han var en aning blyg då det kommit två nya söta tjejer som börjat på "heltid", efter sin inskolning, under tiden som vi har varit hemma och hostat. Men ge det en timme så kommer han ha kommit in i rutinerna igen och förhoppningsvis kan han få i sig lite mat, för hemma har då ingenting som bjudits på dugt åt grabben. 

Utom möjligtvis ett eller två russin. 

Resten av asken. 

Ja, ni ser ju vart den är.

Så nu startar min arbetsvecka. 

Taggad.

Nej inte det minsta faktiskt då huvudet inte riktigt är med mig. Äsch, att vara hemma och sjuk, det är för barn och veklingar. Eller helt enkelt så är "veklingarna" de enda som har lite vett i knoppen att lyssna på sin kropp. 

Ja.

 Så kan det faktiskt vara. 

Hmmpfff.

♥

Vägen är en aningens krokig med Viktväktarna.

Sedan julen har jag haft det kämpigt med att komma på rätt bana med maten. Mycket tröstätande. Livet har känts övermäktigt och som vanligt så tar jag till ätandet när jag inte mäktar med. Viktväktarna har jag mer eller mindre blundat för även om jag varje tisdag kväll bestämt mig för att köra omstart på onsdagen för det är då VV-appen påbörjar ny vecka. Men det har inte riktigt gått vägen. Jag har inte orkat ta tag i det. 

Men. 

I går hade jag en träff med min fina coach Anna för att få lite pepp, tips och råd. Förra vägningen var det inte roliga siffror kan jag lova. Det var deprimerande på riktigt och jag kände mig oduglig som sabbat allt under julen. Men det går inte att gråta över det nu. Det är som det är. Och nu försöker jag att med Annas hjälp att hålla mig på banan. I går gick det bra. I dag har det gått bra så här långt även om magen skriker efter mat just nu och lilleman är som ett plåster på mig vilket gör det omöjligt att få någon mat tillagad. Två dagar. Det är bättre än inga dagar. Och längtan efter att mannen ska komma hem och "avlösa" mig är stor nu, jag vill ha MAAAAT!!

Två veckor sedan(vägningen var inställd förra veckan):

Och det var hemskt. +3 kg. Det är mycket skit jag stoppat i mig. Men det var säkert väldigt god skit. Annars skulle jag väl inte tryckt i mig det?

Veckans resultat:

Ett minus är alltid ett minus. 

-0,2 kg.

Hurray!

Nu ska jag se till att hålla mig på banan och ta mig till min målvikt. 

6,6 kg återstår.

Inte omöjligt. 

Absolut inte omöjligt. 

Nästa mål som jag siktar på är att komma tillbaka till min delmålsvikt som jag klarade av innan jul.

65,1 kg. 

Det är också när jag nått den vikten som jag får utnyttja mitt presentkort på Rättviks Laser och Hudvårdsklinik som jag fick av mannen i julklapp. 

Oj, vad jag längtar.

Därefter har vi den vikten som jag som lägst vägt under denna resan.

63,8 kg.

Mitt andra delmål. 

Och hur det blir sedan får vi se.

Jag tar dessa två till att börja med och när jag kommit så långt som till det andra delmålet så gör jag en plan för slutspurten. De där kilona som antagligen kommer att bita sig fast. 

Men de ska bort.

Det bara är så.

Mer här. Och nu.

Lilleman ligger och sover. 

Jag öppnade datorn för snart en timme sedan men än har jag inte kunnat sätta ord på mina känslor. I dag är allt ett enda kaos. Det började redan när jag vaknade på morgonen. Känslan var där. Den tunga. Och jag gjorde allt som behövdes i en dimma av rutin. Sambon och lilleman åkte till arbete och förskola före mig. Högre tempo på de två. Och lite mindre dimma.

När klockan slog 08:30 ringde jag till Falun för att boka in en tid på psykiatriska mottagningen(har dessvärre inga bra erfarenheter av Leksands psyikatriska mottagning, tyvärr) och efter ett samtal på lite över en timme med en kvinna, som var varm, observant och lyssnade på mina ord,  så lade vi på luren och nu har jag gjort vad jag kan göra. Nu är det bara att vänta. Vänta och hoppas. Hoppas på att de tar emot mig och vill hjälpa mig. 

Just nu känner jag mig en vandrande zombie. 

Dagarna går och jag hinner knappt reflektera över vad som händer och sker. 

Som jag sa till kvinnan i telefonen; -Jag har en son på snart två år. Jag vill vara den mamma som han förtjänar, jag vill göra honom lycklig. Men för att komma dit så måste jag få hjälp, 

jag klarar det inte på egen hand. 

Och det är precis så det är. 

Då mina dagar mest passerar i ett töcken så känner jag att 

jag inte ger August det jag vill att han ska få/ha mest av allt. 

Och va det där?

Min fulla närvaro. 

Såklart.

Jag vill vara här. 

Här.

Och nu.

En lördagskvällssvammel.

Klockan är efter 22, lördag kväll, ensam hemma. 

Eller det var inte hela sanningen, lilleman sover och djuren är så klart på plats. Men kärleken är ute på lokala haket och äter med vänner från annan ort som varit upp på hockey i dag. För det är precis vad vi sysslat med i dag. Varit på hockey. Det var min tur att arbeta lite i montern som vi på Superstars bemannar vid varje match. Alltid trevligt att träffa människor och snacka lite skit. Sånt som det inte blir så mycket av när man enbart skiftar mellan kontoret och hemmet. Det är nästan så att man glömmer av hur det är att vara social. Haha. Tragiskt det låter. Men ett uns av sanning finns det trots allt i det konstaterandet. Krasst. Ohh ja. Men mest humor.

Tror jag måste försöka ta mig ut lite mer. 

Se människor. Vara bland människor. Prata med människor. 

Vill inte bli en bortglömd bybo som ser människor två gånger om året och blir skygg när det närmar sig främlingar. Haha. Men än är det långt dit. 

Tror jag. 

Kanske.

Vem vet.

älskade lille skrutt

Innan vi for på hockey så gjorde vi ett tappert försök att vara ute och leka i snön men liten mr. Envis skulle prompt vara ute och promenera på glansisen i stället, vilket såklart resulterade i att han föll både en, två och tio gånger. Till slut gav jag upp och drog med honom in till farmor och farfar för lite stoj och lek. Alltid roligare att leka, hrrm stöka till det, på stora ytor. Ju större ytor desto bättre. Så det var vad han gjorde. Farmors pussel, memory, kortspel och annat löst hamnade utspritt på köksgolvet i en enda salig röra. Wiiiee, vad roligt vad det var. Allra helst för mamman som fick ta reda på allt och sortera rätt pusselbit till rätt kartong. Piuhhh...det tog sin lilla tid kan jag lova.

Konstaterade att om jag ska orka hänga med i lillemans tempo, som höjs mer för var dag som går, så måste jag styra upp träningen. Jag har alldeles för låg energi nivå och känner att alltför mycket är drygt och tungt om dagarna. Så nu ska jag skärpa mig och i morgon har jag planerat in en långpromenad. Det gör gott för min trasiga själ och min otränade kropp. Två flugor i en smäll, ja tackar! Sedan kanske inte promenaderna räcker till men det är bättre än inget. 

Visst är det så.

Så nu har jag svamlat klart här i min "ensamhet" och antar att det är lika bäst att krypa i säng. Det verkar inte som att den där kärleken som är ute på middag behöver skjuts hem så då ger jag upp nu. Men som alltid kan jag sätta pengar på att när jag borstat tänderna och tvättat av sminket...då ja då kommer han att ringa och be mig hämta honom. 

Det slår aldrig fel. 

Och jag får garanterat rätt i kväll igen.

Sov sött alla fina där ute.

♥

Ps. Det blev vinst i dag, heja LIF!!! Ds.

Klok bok.

Jag är hemma från arbetet. Inne på dag två nu. Så tråkigt och jag känner mig instängd. Det jag har klarat av att röra mig utanför dörren är med Grynet som hade önskemål om att kissa och bajsa. Och självklart ska fröken få göra det. I går var jag riktigt risig och var liggande hela dagen, en mage som var ur funktion, sjöblöt av svett och migränkänningar. Lite som en avgiftning. Kanske en sockeravgiftning men då det var i går som jag körde första dagen utan socker så tycker jag inte att det borde slå ut så snabbt, nej jag får bara acceptera att jag har en trasig kropp. 

Skönt dock att jag är så pass pigg i dag att jag känner att i morgon, ja i morgon ska jag gå till jobbet. 

Nu när jag har varit hemma har jag ägnat mig åt att läsa. 

En order från min bättre kloka hälft.

Boken är klok.

Och jag har mycket att ändra på i mitt tankesätt. Typ allt. Men som alltid när jag läser sådana här djupa böcker så kan jag inte ta in allt. Deckare läser jag i en rasande fart men med sådan här litteratur så sätter tankarna i gång och det går långsamt. Ruskigt långsamt. Och sedan, när några timmar passerat så kommer jag inte i håg det jag läst. Tanken har slagit mig att skriva ner sakerna på små papperslappar men om jag ska ta fasta på allt i boken så kommer jag ha fickorna fulla i papper. 

Det måste finnas något klokare sätt att "ta åt sig" kunskapen men jag vet ärligt inte hur.

Har ni några tips? 

Snälla, dela med er i så fall. 

Jag tar tacksamt emot dem.

Tack.

En lista för att skingra tankarna.

Jag har funderat lite. 

Och för att få tankarna på annat så tänkte jag återuppta en lista som jag flertalet gånger sagt att jag ska slutföra. Den är nämligen redan påbörjad, 2012 för att vara mer exakt. Men jag tänker som så att ämnena är redan klara så det gäller bara att jag gottar in mig på just det ämnet för dagen så får jag chansen att skriva samtidigt som jag inte tvingar fram orden. De kommer när de kommer. Ingen idé att kämpa sig blå, det är tufft nog som det är just nu.

Så här kommer den.

 Dag 01 – Om mig

Dag 02 – Min första kärlek

Dag 03 – Mina föräldrar

Dag 04 – Det här åt jag i dag

Dag 05 – Vad är kärlek?

Dag 06 – Min dag

Dag 07 – Min bästa vän

Dag 08 – Ett ögonblick

Dag 09 – Min tro

Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag

Dag 11 – Mina syskon

Dag 12 – I min handväska

Dag 13 – Den här veckan

Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?

Dag 15 – Mina drömmar

Dag 16 – Min första kyss

Dag 17 – Mitt favoritminne

Dag 18 – Min favoritfödelsedag

Dag 19 – Detta ångrar jag

Dag 20 – Den här månaden

Dag 21 – Ett annat ögonblick

Dag 22 – Det här upprör mig

Dag 23 – Det här får mig att må bättre

Dag 24 – Det här får mig att gråta

Dag 25 – En första

Dag 26 – Mina rädslor

Dag 27 – Min favoritplats

Dag 28 – Det här saknar jag

Dag 29 – Mina ambitioner

Dag 30 – Ett sista ögonblick

Jag kom alltså så långt som till dag 12 sist. 

Och så tänkte jag att jag kan ta vid där jag slutade.

Men det känns inte riktigt rätt så nu kommer det att bli lite ändrat. Vill ni läsa de gamla inläggen så har jag länkat ovan på respektive dag, bara att klicka så öppnas ett nytt fönster. Och det var sådär jag kände då. Men mycket har hänt och jag kommer att börja från början på dag 01. Skriver helt enkelt ett nytt inlägg om hur det ser ut just nu och hur mina osorterade tankar cirkulerar. 

Så nu laddar jag för att skriva om mig själv. 

Typ det svåraste som finns. 

Och kanske en än större utmaning när jag är i den livssituation som jag är. 

Dock är jag ärlig och skriver, som alltid, efter känslan här och nu. 

Ändras det i framtiden, vilket jag såklart hoppas på, så får jag bara skriva en ny text.

Inga konstigheter.

Men alltså.

01- Om mig.

Mina tankar drömmer.

Är det inte bra konstigt det där med att man känner att man vill och behöver skriva några ord. Att det är så mycket som bubblar och pyr inombords men inget kommer ut. Jag fick känslan att jag måste skriva lite mer i dag. Men jag har inte den blekaste om vad jag ska dela med mig av. Det händer ingenting just nu. Och det är inte sant. För det händer massor. Men bara av den tråkiga sortens händelser. 

Just nu när livet är tungt och jag mestadels känner för att sova dygnet runt så önskar jag att inte jobbet fanns(eller åtminstone att jag kunde flexa lite mer men kontorstider är kontorstider) och att jag kunde hämta August tidigare från dagis för att göra mysiga saker tillsammans. Ta en fika, besöka biblioteket, åka till simhallen, bygga en gigantisk snögubbe med morotsnäsa och knappögon. Sådana där saker som får hjärnan att slappna av lite och njuta av att se den glädje som finns där i ögonen på den lille busen i full aktion. Han är så liten och oförstörd, något jag hoppas att han kan få vara i många år till, han kommer att få sin beskärda del med prövningar i sinom tid. Men om jag får bestämma så dröjer det många år tills de riktiga utmaningarna kommer. För självklart har han dagliga prövningar, så som att kriga med morsan huruvida mössan ska sitta på huvudet eller inte, protest vid matbordet för att det som åts i förrgår smakar minsann inte lika bra i dag eller att leksaken som just i detta nu är upptagen av en kamrat är livsviktig och måste snos på en gång, det går inte att vänta på sin tur. Sådana prövningar och många fler har han såklart i dagens läge men de jag menar är de där som ställer livet på sin kant, de kan vänta på sig. Låt mitt barn vara ett barn. Så länge det bara går.

I söndags lyxade vi till det med restaurang, 

helfestligt tyckte August som sörplade mjölk och spanade in Formel 1.

 Nöjd kille.

Jag kikar ut genom fönstret och drömmer verkligen om att få bylsa på mig tjocka och varma kläder så att jag kan göra en snöängel medan August står bredvid och kikar med stora ögon som frågar vad i hela friden morsan hans sysslar med, liggandes på rygg i snön. Det är sånt som gör livet lite lättare när det är tungt. Att umgås med de sina. De som är närvarande och kan få tankarna att skingras för en liten stund. En liten stund där andetagen kan ta sig hela vägen ner i lungorna och inte bara stanna högt upp i bröstkorgen. Kan det snälla bli helg snart så att jag kan få andas lite djupt och skratta tillsammans med min buse. 

För en stund kan jag väl få vara Ulrika utan en massa tung packning och trasig själ.

Bara en liten liten stund.

Vad jag ville ha sagt med detta vet jag inte.

Om det överhuvudtaget kommit något vettigt ur den här texten tror jag knappast, fingrarna har bara fått fritt spelrum med direktlänk från tankarna. Ingen eftertanke, enbart skrivit den tanke som tänkts för stunden. Precis vad jag behöver. 

När man ignorerar det sunda.

Det här med Viktväktarna just nu när det är tungt i livet. Det går sisådär. Krasst. Men sant. Jag vill hålla mig på banan men när ångesten kryper fram och pockar på min uppmärksamhet så vill jag bara äta, äta och ÄTA lite mer. Vissa stunder känns det som att det inte finns något stopp. Så tråkigt att jag nu har halkat tillbaka i gamla vanor men jag ska göra mitt yttersta för att påbörja räknandet i morgon igen, ny vecka på onsdagar med nya points. Dessvärre har vi ingen vägning då coach Anna ligger sjuk men tanken är att jag ska åtminstone inte ha plus på vågen nästkommande vecka vilket jag definitivt skulle ha om jag vägde mig i morgon eftermiddag. Men nu är det inte så och jag har en chans nu att putsa på siffrorna till nästa vecka. Något som jag verkligen ska försöka med. Jag behöver det. En liten knuff. Som manar mig att fortsätta på rätt väg.

Jag vet alla positiva fördelar med att äta vettigt och klokt men det är så lätt att ignorera appen när den signalerar att - hörrududu fröken Hagström, nu är det dags att registrera dagens intag...en påminnelse som kommer fyra gånger om dagen. En påminnelse som är så enkel att bara klicka bort, låtsas som ingenting och stoppa huvudet i sanden. Det är lite så jag jobbar just nu. 

Gömmer mig för verkligheten.

Men jag gör tappra försök, på riktigt, att tala vett med mig själv. 

Det har gått lite sisådär men det känns någonstans som att jag har nått till vägs ände. Det är trots allt inte värt det. Att jag redan mår dåligt behöver jag inte spä på med mer "känsla av misslyckande" och oduglighet. Så onödigt. Och så dumt.

I morgon.

Klyschigt.

Men i morgon är en annan dag. 

En dag för nya tag.

En dag att ta tag i mig själv.

Orden som inte vill komma.

Jag har hamnat i ett läge där orden inte kommer av sig självt. Det vill sig inte att skriva. Något som är chockerande för mig som alltid älskat att skriva, tömma mig själv på känslor och tankar. Nu är det stopp. Fingrarna rör sig med stela rörelser över tangenterna och varje ord övervägs innan det sätts på pränt, raderas och skrivs på nytt. 

Min lilla solstråle ♥♥♥

Allt har raserats.

Det är så det är.

Den bittra verkligheten. 

Och jag ska berätta om det. 

Men det får bli när orden kommer ut. Som det är nu så vill de inte sig riktigt. Det bara stockas inombords, tårarna bränner och klumpen i bröstet är brutal. Jag kan inte tvinga fram orden och därmed så måste det få ta sin lilla tid. En dag kommer det, tror jag. Och hoppas.

När man ser sanningen i vitögat.

Det kommer dagar. 

Dagar då livet kommer i kapp och  man inser hur det egentligen ser ut. Dessa dagar kan vara underbara, de dagar då man inser hur bra man har det men de kan även vara av den värsta sorten. Så är mitt liv just nu. Jag tog ett beslut i går som jag är stolt över men som också är tungt. Jag erkände för mig själv att jag gjort något fel och sårat människor i min omgivning. Det är tungt, riktigt tungt just nu men jag har sett sanningen i vitögat och nu är det bäst att hålla huvudet högt och fortsätta simma så att jag inte sjunker ner på djupaste botten.

Sanningen kommer från och med nu att vara det som jag eftersträvar. Inga mer vita lögner. Det är nog av dem. Jag vill bli kvitt allt gammalt och har redan i dag påbörjat en rensning. Om några månader hoppas jag att jag kommit så pass långt att jag har endast har kvar en tom vit duk som är redo att fyllas med livet. Det ljuva livet. Så nu rensas det. Från grunden. Och oj så skönt det är. Bara det lilla jag hunnit med under dagen.

Jag vill såklart inte skriva vad det är jag har gjort men det är allvarligt. 

Tiden framöver kommer att bli tuff men jag ska ta mig i kragen på riktigt nu och se till att komma på rätt köl igen. Hårt jobb och många tårar kommer att krävas men när 2015 passerat så kommer jag förhoppningsvis vara en god bit på väg och känna mig lättare till sinnes. I slutändan kan det bli riktigt bra. Det är åtminstone vad jag hoppas på. 

Mitt brutala snedsteg har nu kommit till kännedom både för mig och min familj. 

Nu ska jag bara se till att få hjälp utifrån och resa mig ur detta. 

Jag förtjänar ingen andra chans av mina närmaste men de är uppenbarligen redo att ge mig en chans ändock...så jag antar att jag bör ta möjligheten när den erbjuds. Annars vore jag än mer korkad än jag redan varit. Och nu räcker det med dumheter. 

Finito.

Och jag vore ingenting utan dessa killar. De är mina favoriter och det river och sliter i mig att jag sårat dem så...

Tack för att ni finns här för mig och fortfarande vill dela livet tillsammans med mig. 

Jag älskar Er så♥

Vårfint till familjen.

Våren börjar anlända i butikerna och då vi inte har någon snö här i Dalarna så får man helt enkelt tänka på det som komma därefter. Jag hoppas såklart fortfarande på snöns ankomst men tills dess att den kommer drömmer jag lite lätt om att vi kan gå i vita sneakers och skippa vinterjackan.

Allt ovan kommer från Kapp Ahl. En butik som helt klart lyft sig på sistone, man kan helt klart hitta små godbitar där inne, främst till de små och herrarna. Fanns ljusa jeans på dam som jag vill kika närmare på, skjortor i våriga nyanser till herr och dessa joggerjeans till barn är underbara. Synd bara att August storlek 92 är slut i alla butiker i närområdet. Oflyt. Men jag hoppas de kommer åter så att vi kan införskaffa ett par mjukisjeans åt vår lille buse. Så snyggt tillsammans med vita sneakers och en vanlig enkel vit baströja...

Skjorta/HÄR, Barnjogger/HÄR, Tröja/HÄR