www.frökenhagström.se

I dag fick jag nog. 

Verkligen nog.

Så denna blogg kommer jag inte skriva mer på från och med i dag. 

Efter mycket svett och tårar så ger jag nu upp. Det fungerar inte att lägga upp på egen domän och därmed så har jag tagit beslutet att börja blogga på Wordpress.

Så numera finner ni mig på min egen domän: www.frökenhagström.se

Vi ses där!

 ♥

Funkar det?

Ligger på sängen. 

Totalt slut efter en dags arbete. 

Ska alldeles snart krypa i säng och skona mig själv från huvudvärken som jag vet kommer att belägra mig inom kort. Jag känner att det är på gång.

Jag vet inte ens om ni kan läsa detta. 

Det är nämligen så att jag flyttat min blogg till egen domän och det brukar ta lite tid innan det pekar rätt. När jag testar själv så får jag bara upp ett error. Något jag hoppas försvinner under natten. Mestadels för att jag är så ruskigt oteknisk och fattar ungefär noll och ingenting av det här med subdomäner, CNAME, peka hit och peka dit. Det är en djungel men jag har följt guiden och hoppas nu bara att allt blev som det skulle. Annars får jag börja om. Dock med en kunnig person vid min sida. Så fungerar det inte i morgon så ska jag söka med ljus och lykta efter denne någon. Jag har dessvärre ingen aning om vem det kan vara. 

Jaja. 

Det löser sig. 

Hoppas jag.

♥

Musik uttrycker en del.

Lite musik som sammanfattar helgen.

Jag har alltid varit rädd för överraskningar. Just för bristen på kontroll och att jag ska utsättas för något som ligger utanför min bekvämlighetszon. Sånt som att prata inför massor av människor och utföra aktiviteter som jag inte själv beslutat. Alltså allt som ligger utanför min makt. Och när ni läser det här förstår ni säkert att min liv består av begränsningar. Tyvärr alldeles för många sådana men jag får sådan ångest om jag inte vet var när och hur att det kan förstöra dagar. Till och med veckor. Därmed har jag skonat mig från sådant. Och kommer förmodligen därför aldrig att gifta mig. För även om jag har fina vänner så går ju möhippan ut lite på att vara i centrum. Så även bröllopet. Usch och fy. Skona mig från allas blickar. Och tankar. Så nej. 

Jag tar nog här ett beslut om att jag kommer att förbli ogift. 

Det finns så mycket kärlek i mitt liv i alla fall. 

Men som vanligt halkade jag i från ämnet totalt.

Överraskningen jag fick i helgen var av den sorten som jag älskar. Och skulle kunna få mig att omvända mitt ovan nämnda beslut. För dessa får bara hjärtat att slå ett extra slag och bli alldeles varmt av kärlek. Människor i min närhet har ägnat flera veckor åt att planera och fixa så att det skulle bli så här bra. Bara för mig. Hur är det möjligt? För mig. Kan inte förstå det.

Jag önskar i vilket fall att vi kan spola tillbaka tiden till helgen som var. För den var något alldeles extra. Med några alldeles extra. Personer som ligger mig varmt om hjärtat. 

Sådana som har en alldeles egen plats. Djupt där inne.

Och nog känner jag mig lite mer "fri". 

Att prata är viktigt. 

Och svårt. 

Alldeles för svårt.

Men när lugnet och tryggheten infinner sig, ja då kan även jag öppna mig.

Till och med jag.

♥

Surprise på gång.

Hallelujah!

I dag kom vi i väg till jobb och dagis. Så underbart och det var full fart från det att jag kom till kontoret till det att jag släckte lampan, larmade och låste dörren för dagen. Många timmar med full aktivitet. Huvudet är bra mossigt nu men så skönt att jag fick i väg en hel del post och paket som legat på vänt. Sådant som jag inte kan göra hemifrån. 

för två helger sedan grillade vi korv med denna utsikt. världsklass.

Nu har jag packat. Till mig. Och till August. 

Kärestan, ja han packar sina egna saker. 

För i morgon är det avfärd till okänd destination för min del. 

August vet. Kärleken vet.

Men inte jag.

Det enda jag fått veta är att mamma ska ha Grynet. 

Att vi ska bo hemma hos någon.

Och att när vi anländer i morgon så bjuds det på tapas.

Inte mycket mer än så. 

Och jag kan lova att kontrollmänniskan i mig har haft bekymmer under några dagars tid. Jag kan inte slappna av när jag inte vet vad som väntar. Det har verkligen varit några dagar av balansgång. Ångest och glädje, högt eller lågt. Än så länge har jag lyckats hålla ångesten i schack  någotsånär. Den har åtminstone inte övermannat mig. Tack för det. I det här fallet känner jag att jag inte har så mycket och välja på, kärleken har valt att hitta på något "hemligt". Då är det bara att gilla läget. 

Och lite spännande är det allt. 

Vad kan det vara? 

Ja. 

Det visar sig helt enkelt i morgon. 

Det gör ju det.

♥

Händelselöst här.

Han är nästintill feberfri. Hurra! Det känns som ett steg i rätt riktning och en riktig befrielse då jag själv känner mig mer och mer risig. Och jag ber verkligen för att jag inte ska bli sjuk. Det finns inte tid till det. Inte efter alla dessa VAB-dagar.

Aktivitetsnivån är låg här hemma. Buse snusar just nu med huvudet i mitt knä samtidigt som jag skriver det här inlägget. Mysigt. I övrigt så hade vi städ och plock dag i går men i dag har vi inte kommit in i rätt "känsla". Antagligen för att orken är som bortblåst. Men lite tvätt har jag allt hunnit med. Allt med en liten buse på höften. En egen variant av styrketräning. 

Så det är inte så roligt här hemma. 

Vi är. 

Väntar ut sjukdomen och hoppas att vi har haft vår beskärda del för en tid nu. Ja. Jag vet. Det är rent önsketänkande men jag måste ju få drömma. Nu ska jag också vila lite. Måste ta min chans, förhoppningsvis ger det mig ny energi för att åka till kontoret en sväng. 

Skulle verkligen behöva det. Stressen är brutal över allt som ligger och väntar. 

Ja ja. 

I sinom tid så ska det nog bli klart.

♥

Vabruari är här.

I föregående inlägg så valde jag "Välkommen februari" som rubrik. 

Vilken miss. 

Jag hämtade August på dagis och märkte omgående att allt inte var som det skulle. Han var hängig och inte alls på humör för att visa vad han gjort under dagen, något som alltid annars är prio ett innan vi klär på oss och åker hem. Men i dag bara stod han i ett hörn och såg ledsen ut. Jag fick klä av mig och gå och hämta honom, sedan släppte han inte taget om mig. 

Vi åkte omgående för att plocka upp pappan och medan vi väntade i bilen så somnade lillen. 

Helt slut. Slö och frånvarande, inte alls vår lille spralliga pratglada kille. 

Kom hem och tog tempen, 39,8 grader visade termometern. 

Suck.

Välkommen VABruari.

feberhet sover nu skrutt och niin bredvid mig.

♥

Välkommen februari!

Måndag. 

Ny dag. Ny vecka. Ny månad.

Så sant så sant.

Jag har bestämt att februari ska bli en månad av rensande. Låter supertråkigt. Jag vet. Men vad skönt det kommer att bli när det är gjort. Rensa; kasta, sortera, organisera. Vi behöver inte så mycket saker. Och jag äger alldeles för många saker. Men det är inte bara saker, det är papper, foton och allt annat som jag är expert på att lägga på hög för att ta tag i så småningom. Nu ska jag inte säga att jag har oordning på papperen men jag har alldeles för många gamla pärmar, alltså papper som är flera år gamla. Sparade uppe på vinden och tar onödig plats. Men så tänker jag såhär, måste jag ta tag i detta nu? Nej. Egentligen inte. Men när ska jag göra det då? Kommer jag överhuvudtaget att ta mig tid framöver? Bättre att göra det och så kan man lägga det åt sidan när det är klart. Känna sig nöjd över det man åstadkommit och hålla efter bättre. Såsom foton. Ujuj. De har jag samlade lite här och var. Inte direkt i någon ordning men några tusen ligger på telefonen, några ligger på datorn, några på surfplattan och ja...sedan finns det en del som är framkallat också. Framkallade med en tanke om att de ska klistras in i ett album. 

Dock verkar jag ha haft en tanke om att bilderna ska klistra in sig själva. För de är då minst ett år sedan jag beställde dem och de ligger fortfarande i en hög ovanpå albumet och inget mer har hänt. 

Hmm, en liten hustomte skulle jag allt vilja ha, en tomte som ordnar med de där sakerna som bara blir liggandes och aldrig blir riktigt klart. Så denna veckan och kanske nästkommande vecka kommer jag att ägna någon timme per dag för att rensa bland gamla papper och organisera foton i mappar. Känner mig peppad till detta och jag inser att jag förmodligen kommer att få lov att hoppa över någon timmes sömn(gaaahhh!) för att få detta genomfört men jag hoppas att känslan i slutet av veckan ska vara så värt det. Jag vill att den känslan ska infinna sig åtminstone. Och jag tror att den kommer att göra det. 

Allt som lättar en börda, medveten eller omedveten, brukar tendera att ge den bra:iga känslan.

fikapaus på Siljan i torsdags

Nu ska jag dock harva vidare här på arbetet.

Fryser som en tok i dag och sitter inlindad i filtar för att överleva. Händerna är som isbitar och för första gången på många år så önskar jag att jag hade haft fingervantar på mig till jobbet i stället för tumvantar som jag alltid använder, så även i dag. Om jag hade haft fingervantarna, då kan jag lova att de skulle sitta på och värma mina stackars "korvprinsfingrar"trots att vi vistas inomhus. Klockan är tre. Det betyder att det är en och en halv timme kvar, sedan ska jag hämta buse och därefter åka hem och värma mig med en kopp te eller två.

Hoppas ni har en fin måndag!
♥

Lördagssammanfattning.

Vilken dag. 

Vaknade tröttare än tröttast och med en liten knodd som hade högre feber än gårdagens siffror. Bra start. Dock inget att göra åt. På med kläder, i med frukost, in  i bilen och i väg till förskolan för städning. Denna veckan är nämligen vår städvecka på förskolan och då det var första gången för vår lilla familj så kändes det bäst att komma i gång i tid. 

August var så klart med. Och det kan man ifrågasätta huruvida det var bra eller dåligt. Jag tror han hällde ut alla leksaker som kom i hans väg, piuuuuhh. Och när det till slut var dags för honom att sova så gick städningen helt plötsligt bra mycket snabbare. Haha. Men han hade roligt och det är allt som betyder något. Dessvärre så sprang klockan i väg då vi tydligen är aningens för pedantiska och tiden sprang i från. Sambon som skulle i väg på halvårsmöte med Superstars gjorde att vi fick packa ihop för dagen och återkomma i morgon. Dock blir det bara jag och lilleman då vilket känns som en spännande utmaning. De gråa håren kommer att frodas har jag en känsla av. 

Jojo. Det blir nog bra till slut. Rent och fräscht till personalen och barnen kommer det i vilket fall som helst att vara på måndag morgon. 

Efter städningen så skjutsade vi sambon till sitt möte och åkte därefter för att handla lite. Något som jag bävar för att göra varenda gång när han är sjuk för då kan han nämligen inte gå på sina ben och jag måste bära honom överallt. Något som är så tungt. Han är inte direkt någon lättviktare om man säger så. Ryggen min är helt sned efter dessa två krassliga veckor och att gå på affären med honom på höften var inte någon hit. Men jag överlevde. Han överlevde. Och vi fick med oss maten hem. Väl hemma kilade vi in för att gratulera farfar som har namnsdag och fyller år dagen till ära. Hipp hurra! Lite tårta och lek hann vi med innan det var dags att göra natten och krypa i säng. 

Och nu sitter jag här ensam. Farfar gav nämligen upp hockeytittandet när Leksand låg under med tre mål och det har bara trillat in fler mål efter att han gick härifrån. Suck. Ja, då vet man att det inte är värt att yttra för mycket när sambon kommer hem. *blinkblink* Han kommer inte att vara på bra humör. Blää. Men jag förstår honom och jag hör redan bilarna som gett upp innan slutsignalen i arenan har ljudit. Det går nämligen ett pärlband av bilar förbi här utanför just nu.

Nej. 

Nu slötittar jag vidare på lite Morden i Midsommer innan jag också gör natten.

Hoppas ni har en trevlig lördag kväll!

♥

Fredagsfeber.

lyssna. njut.

Välkommen fredag.

Med ovälkommen feber. 

Ja. Det är sant. 

Lilleman har fått feber igen så vi är hemma i dag. 

Suck. 

Tack och lov inte så hög feber utan han ligger på strax över 38 grader och orkar nu leka lite efter att ha hällt i sig en flaska välling. Alltid något. Och man får vara glad för det lilla. 

Så tre dagar på dagis innan han blev sjuk igen. 

Hur är det möjligt? Är det verkligen möjligt?

Fredag.

VAB.
♥

Sömnlös natt.

Vilken natt.

Ojojojoj.

Hoppas verkligen att den som komma skall blir behagligare. Jag har nämligen haft så ont i huvudet att jag inte kunnat sova. Tror aldrig jag varit med om det tidigare. Migrän är en sak men detta var ren huvudvärk som satt i pannan vilket gör att jag misstänker att det är dags för bihåleinflammation igen. Det är något som jag åkt på flertalet gånger de senaste åren, från att aldrig ha haft det tidigare, till minst två gånger per år. Jihoo! Men det är bara att avvakta och se hur kommande dagar blir. 

Bara jag slipper en till natt som denna så är jag glad. Då kan snoret rinna bäst det vill. Det kändes som att pannbenet skulle spräckas inifrån. 

Ajajajaj.

Otroligt obehagligt men framförallt smärtsamt. 

Så.

Nu har jag beklagat mig lite.

Kände att jag var tvungen att få göra det lite, även om detta klassas som i-lands problem. Det finns trots allt det som har det betydligt mycket tuffare. 

Viktigt att inte glömma.

Och i dag säger vi grattis till kungen. 

Ja, han har ju namnsdag dagen till ära. 

Så grattis kungen.

Och alla andra i landet som heter Karl.

Eller Karla.
♥

På´t igen då.

Jo man tackar.

Nu är det min tur att vara sjuk.

Men jag har inte förmånen att någon är hemma och tar hand om mig.

Det vuxna livet är påtagligt och jag sitter på kontoret och har redan jobbat undan några saker. Men nu har jag min lilla frukoststund. Tycker det är skönt att komma hit till kontoret och få sätta mig ner i lugn och ro och checka av några saker innan jag tar min frukost. Dels för att jag har svårt att äta det första jag gör, såvida det inte innefattar bröd och andra kolhydratstinna matvaror, men då jag inte äter sådan frukost nu så måste jag låta det gå en timme innan jag kan äta och njuta av det. Och frukost, ja det anser jag att man ska njuta av.

Första dagen tillbaka på dagis för August och jag tror att han tyckte att det var roligt att vara tillbaka. Det såg så ut även om han var en aning blyg då det kommit två nya söta tjejer som börjat på "heltid", efter sin inskolning, under tiden som vi har varit hemma och hostat. Men ge det en timme så kommer han ha kommit in i rutinerna igen och förhoppningsvis kan han få i sig lite mat, för hemma har då ingenting som bjudits på dugt åt grabben. 

Utom möjligtvis ett eller två russin. 

Resten av asken. 

Ja, ni ser ju vart den är.

Så nu startar min arbetsvecka. 

Taggad.

Nej inte det minsta faktiskt då huvudet inte riktigt är med mig. Äsch, att vara hemma och sjuk, det är för barn och veklingar. Eller helt enkelt så är "veklingarna" de enda som har lite vett i knoppen att lyssna på sin kropp. 

Ja.

 Så kan det faktiskt vara. 

Hmmpfff.

♥

En tur till Mora fick det minsann bli.

Augusts feber var under gårdagen inne på sin femte dag. 

Han fick en mer elak hosta och grät när attackerna satte igång. Det gjorde ont i mitt hjärta att se och höra. Om jag kunde tagit det åt honom hade jag mer än gärna gjort det. Då han knappt drack någonting och blev mer och mer slö så ringde jag 1177 för att få råd om vad jag skulle göra för att underlätta för honom. 

Efter en stunds samtal så rådde hon mig att åka in till Mora Vårdcentral på en jourtid och skrev upp oss. Så det var bara att försöka få liv i gossen och på med lite kläder för att åka i väg. 

Träffade läkaren som konstaterade svullna lymfkörtlar och rosslande ljud från bröstkorgen och skickade ner oss till röntgen för att kolla av lungorna. 

Lilleman var så duktig när han skulle ligga på britsen och den svävande kameran tog bilder på hans bröstkorg. Tårar kom det men det var enbart för att inte "niiin" fick ligga med på samma bild. Riktigt imponerad över att han tog allt så bra när han inte var pigg och när sköterskan uppe på vårdcentralen tog sänkan så kom de inte en tår. Han bara tittade förundrat på sitt finger och blev mest fundersam varför i hela friden hon klistrade på en plåsterlapp på fingret. Så den fick vi ta bort ögonblickligen. Sånt trams behövde inte lilleman minsann. 

Efter röntgen så var de åter upp till läkaren på vårdcentralen för vidare undersökning. Hon kollade öronen som var röda på båda sidor men då hon utan problem fick kolla i dem så misstänkte hon inte öroninflammation. Kolla halsen, röd och irriterad. Och så kom resultatet från röntgen som tydde på att det är luftrören som spökar. Tack och lov ingen lunginflammation som var misstanken från början. Så för att undvika "onödig" medicinering så fick vi åka hem, hålla honom under observation, hälla i honom vätska osv. Det gamla vanliga råden man får. Men otroligt tacksam att 1177 lyssnade på vad jag hade att säga och att de hellre kollar upp en gång extra. Det gör att man känner trygghet till sjukvården och det är så det ska vara.

Vi åkte hem. 

Fick i buse lite mjölk och välling innan han knoppade in för natten. 

Sov oroligt men vaknade betydligt piggare i dag och knappt någon feber, 

Så härligt. 

Livet kom tillbaka till vår lille man och han har i dag varit uppe och lekt, ätit lite och jagat djuren. Det är ett tecken gott nog att det är på väg i rätt riktning.

Och nu sover han. 

Det ska jag också göra.

Men.

Jag ska bara leka lite med Photoshop först. 

För att jag kan.

♥

Rakt in i hjärtat.

Nu när jag är hemma och vårdar mitt sjuka lilla barn som dessvärre fortfarande har feber och en elak hosta så är det mycket tv tittande. Eller egentligen tittar vi inte så mycket, apparaten står mer på som någon form av sällskap, ljud och röster som hörs i bakgrunden. Just nu sover lille man och det behöver han. Vi ska faktiskt masa oss ut när han vaknar och gå en liten promenad med Grynet. Jag tror att vi båda behöver lite frisk luft efter fyra dagar inomhus. 

Men lite tittande på tv:n har det varit. 

Det gick nämligen ett program i repris som jag missade häromkvällen. 

Ett program som berör. 

Rakt in i hjärtat.

Ja programmet heter så.

Rakt in i hjärtat.

sötnosen Wille som är en riktig kämpe

Programmet är en del av serie på SVT och de tre första avsnitten finns tillgängliga på SVT Play. 

Om ni klickar på bilden så kommer ni direkt till första avsnittet. 

Verkligen värt att ta sig tid att kika på.

Det blir en timme av din tid där du får möjlighet till eftertanke.

♥

Varannan vecka sjuk.

Min lille buse och jag har varit hemma i dag. Feber och hosta på den lille killen. 

När det närmade sig förskolestart så sa alla i omgivningen att vi skulle bereda oss på att vara hemma mycket i början. Och nog har jag varit hemma allt. Det känns som att jag är hemma varannan vecka och VAB:ar. Jobbigt för killen att vara sjuk så mycket, tråkigt att han missar att umgås med sina vänner på dagarna och stressande för mig som hamnar på efterkälken med arbetet hela tiden.

I dag har jag dock varit tvungen att ta med mig killen till arbetet då vi hade en kortare utbildning som vi redan flyttat på sjuttioelva gånger, därmed så fick vi helt enkelt åka in och delta på denna. Och jag var lite orolig till en början men han var så pass pigg att jag hoppas inte att det gjorde så stor skillnad på att vara hemma som att vara på kontoret. Samma aktivitetsnivå på båda ställena. 

När vi kom hem så åt vi lite smörgås(jag har träff med coach Anna i morgon...gaaaahhhh!) och pratade i telefon med mormor innan det var dags att påbörja nattningsrutinen. En koll med termometern och febern låg på stadiga 38,8 så det är bara att inse att vi blir hemma i morgon också. 

pigga och glada på hockey i lördags

Nu ska jag göra natter för mig själv också.

Huvudet har mycket att arbeta med om dagarna(och större delen av nätterna) så det är bäst att krypa i säng så tidigt det bara går och hoppas på så många timmars sömn som möjligt innan jag vaknar till och hjärnan börjar gå på högvarv.

God Natt

♥

Mer här. Och nu.

Lilleman ligger och sover. 

Jag öppnade datorn för snart en timme sedan men än har jag inte kunnat sätta ord på mina känslor. I dag är allt ett enda kaos. Det började redan när jag vaknade på morgonen. Känslan var där. Den tunga. Och jag gjorde allt som behövdes i en dimma av rutin. Sambon och lilleman åkte till arbete och förskola före mig. Högre tempo på de två. Och lite mindre dimma.

När klockan slog 08:30 ringde jag till Falun för att boka in en tid på psykiatriska mottagningen(har dessvärre inga bra erfarenheter av Leksands psyikatriska mottagning, tyvärr) och efter ett samtal på lite över en timme med en kvinna, som var varm, observant och lyssnade på mina ord,  så lade vi på luren och nu har jag gjort vad jag kan göra. Nu är det bara att vänta. Vänta och hoppas. Hoppas på att de tar emot mig och vill hjälpa mig. 

Just nu känner jag mig en vandrande zombie. 

Dagarna går och jag hinner knappt reflektera över vad som händer och sker. 

Som jag sa till kvinnan i telefonen; -Jag har en son på snart två år. Jag vill vara den mamma som han förtjänar, jag vill göra honom lycklig. Men för att komma dit så måste jag få hjälp, 

jag klarar det inte på egen hand. 

Och det är precis så det är. 

Då mina dagar mest passerar i ett töcken så känner jag att 

jag inte ger August det jag vill att han ska få/ha mest av allt. 

Och va det där?

Min fulla närvaro. 

Såklart.

Jag vill vara här. 

Här.

Och nu.

Positiv reklam.

Tummen upp för Volvo.

De har verkligen lyckats fånga vårt vackra Sverige i denna vintersaga. 

Jag kan titta och lyssna, om och om igen.

Om reklam är så här.

Då gillar jag det. 

Det här är BRA.

Riktigt bra.

Fyra njutningsfulla minuter.

Tack Volvo för att ni inte gör reklam till en plåga.

Ps. ICA´s reklam med mängder av humor, den gillas också! Resten är mest skräp. Ds.

En lördagskvällssvammel.

Klockan är efter 22, lördag kväll, ensam hemma. 

Eller det var inte hela sanningen, lilleman sover och djuren är så klart på plats. Men kärleken är ute på lokala haket och äter med vänner från annan ort som varit upp på hockey i dag. För det är precis vad vi sysslat med i dag. Varit på hockey. Det var min tur att arbeta lite i montern som vi på Superstars bemannar vid varje match. Alltid trevligt att träffa människor och snacka lite skit. Sånt som det inte blir så mycket av när man enbart skiftar mellan kontoret och hemmet. Det är nästan så att man glömmer av hur det är att vara social. Haha. Tragiskt det låter. Men ett uns av sanning finns det trots allt i det konstaterandet. Krasst. Ohh ja. Men mest humor.

Tror jag måste försöka ta mig ut lite mer. 

Se människor. Vara bland människor. Prata med människor. 

Vill inte bli en bortglömd bybo som ser människor två gånger om året och blir skygg när det närmar sig främlingar. Haha. Men än är det långt dit. 

Tror jag. 

Kanske.

Vem vet.

älskade lille skrutt

Innan vi for på hockey så gjorde vi ett tappert försök att vara ute och leka i snön men liten mr. Envis skulle prompt vara ute och promenera på glansisen i stället, vilket såklart resulterade i att han föll både en, två och tio gånger. Till slut gav jag upp och drog med honom in till farmor och farfar för lite stoj och lek. Alltid roligare att leka, hrrm stöka till det, på stora ytor. Ju större ytor desto bättre. Så det var vad han gjorde. Farmors pussel, memory, kortspel och annat löst hamnade utspritt på köksgolvet i en enda salig röra. Wiiiee, vad roligt vad det var. Allra helst för mamman som fick ta reda på allt och sortera rätt pusselbit till rätt kartong. Piuhhh...det tog sin lilla tid kan jag lova.

Konstaterade att om jag ska orka hänga med i lillemans tempo, som höjs mer för var dag som går, så måste jag styra upp träningen. Jag har alldeles för låg energi nivå och känner att alltför mycket är drygt och tungt om dagarna. Så nu ska jag skärpa mig och i morgon har jag planerat in en långpromenad. Det gör gott för min trasiga själ och min otränade kropp. Två flugor i en smäll, ja tackar! Sedan kanske inte promenaderna räcker till men det är bättre än inget. 

Visst är det så.

Så nu har jag svamlat klart här i min "ensamhet" och antar att det är lika bäst att krypa i säng. Det verkar inte som att den där kärleken som är ute på middag behöver skjuts hem så då ger jag upp nu. Men som alltid kan jag sätta pengar på att när jag borstat tänderna och tvättat av sminket...då ja då kommer han att ringa och be mig hämta honom. 

Det slår aldrig fel. 

Och jag får garanterat rätt i kväll igen.

Sov sött alla fina där ute.

♥

Ps. Det blev vinst i dag, heja LIF!!! Ds.

Mina tankar drömmer.

Är det inte bra konstigt det där med att man känner att man vill och behöver skriva några ord. Att det är så mycket som bubblar och pyr inombords men inget kommer ut. Jag fick känslan att jag måste skriva lite mer i dag. Men jag har inte den blekaste om vad jag ska dela med mig av. Det händer ingenting just nu. Och det är inte sant. För det händer massor. Men bara av den tråkiga sortens händelser. 

Just nu när livet är tungt och jag mestadels känner för att sova dygnet runt så önskar jag att inte jobbet fanns(eller åtminstone att jag kunde flexa lite mer men kontorstider är kontorstider) och att jag kunde hämta August tidigare från dagis för att göra mysiga saker tillsammans. Ta en fika, besöka biblioteket, åka till simhallen, bygga en gigantisk snögubbe med morotsnäsa och knappögon. Sådana där saker som får hjärnan att slappna av lite och njuta av att se den glädje som finns där i ögonen på den lille busen i full aktion. Han är så liten och oförstörd, något jag hoppas att han kan få vara i många år till, han kommer att få sin beskärda del med prövningar i sinom tid. Men om jag får bestämma så dröjer det många år tills de riktiga utmaningarna kommer. För självklart har han dagliga prövningar, så som att kriga med morsan huruvida mössan ska sitta på huvudet eller inte, protest vid matbordet för att det som åts i förrgår smakar minsann inte lika bra i dag eller att leksaken som just i detta nu är upptagen av en kamrat är livsviktig och måste snos på en gång, det går inte att vänta på sin tur. Sådana prövningar och många fler har han såklart i dagens läge men de jag menar är de där som ställer livet på sin kant, de kan vänta på sig. Låt mitt barn vara ett barn. Så länge det bara går.

I söndags lyxade vi till det med restaurang, 

helfestligt tyckte August som sörplade mjölk och spanade in Formel 1.

 Nöjd kille.

Jag kikar ut genom fönstret och drömmer verkligen om att få bylsa på mig tjocka och varma kläder så att jag kan göra en snöängel medan August står bredvid och kikar med stora ögon som frågar vad i hela friden morsan hans sysslar med, liggandes på rygg i snön. Det är sånt som gör livet lite lättare när det är tungt. Att umgås med de sina. De som är närvarande och kan få tankarna att skingras för en liten stund. En liten stund där andetagen kan ta sig hela vägen ner i lungorna och inte bara stanna högt upp i bröstkorgen. Kan det snälla bli helg snart så att jag kan få andas lite djupt och skratta tillsammans med min buse. 

För en stund kan jag väl få vara Ulrika utan en massa tung packning och trasig själ.

Bara en liten liten stund.

Vad jag ville ha sagt med detta vet jag inte.

Om det överhuvudtaget kommit något vettigt ur den här texten tror jag knappast, fingrarna har bara fått fritt spelrum med direktlänk från tankarna. Ingen eftertanke, enbart skrivit den tanke som tänkts för stunden. Precis vad jag behöver. 

Orden som inte vill komma.

Jag har hamnat i ett läge där orden inte kommer av sig självt. Det vill sig inte att skriva. Något som är chockerande för mig som alltid älskat att skriva, tömma mig själv på känslor och tankar. Nu är det stopp. Fingrarna rör sig med stela rörelser över tangenterna och varje ord övervägs innan det sätts på pränt, raderas och skrivs på nytt. 

Min lilla solstråle ♥♥♥

Allt har raserats.

Det är så det är.

Den bittra verkligheten. 

Och jag ska berätta om det. 

Men det får bli när orden kommer ut. Som det är nu så vill de inte sig riktigt. Det bara stockas inombords, tårarna bränner och klumpen i bröstet är brutal. Jag kan inte tvinga fram orden och därmed så måste det få ta sin lilla tid. En dag kommer det, tror jag. Och hoppas.

När man ser sanningen i vitögat.

Det kommer dagar. 

Dagar då livet kommer i kapp och  man inser hur det egentligen ser ut. Dessa dagar kan vara underbara, de dagar då man inser hur bra man har det men de kan även vara av den värsta sorten. Så är mitt liv just nu. Jag tog ett beslut i går som jag är stolt över men som också är tungt. Jag erkände för mig själv att jag gjort något fel och sårat människor i min omgivning. Det är tungt, riktigt tungt just nu men jag har sett sanningen i vitögat och nu är det bäst att hålla huvudet högt och fortsätta simma så att jag inte sjunker ner på djupaste botten.

Sanningen kommer från och med nu att vara det som jag eftersträvar. Inga mer vita lögner. Det är nog av dem. Jag vill bli kvitt allt gammalt och har redan i dag påbörjat en rensning. Om några månader hoppas jag att jag kommit så pass långt att jag har endast har kvar en tom vit duk som är redo att fyllas med livet. Det ljuva livet. Så nu rensas det. Från grunden. Och oj så skönt det är. Bara det lilla jag hunnit med under dagen.

Jag vill såklart inte skriva vad det är jag har gjort men det är allvarligt. 

Tiden framöver kommer att bli tuff men jag ska ta mig i kragen på riktigt nu och se till att komma på rätt köl igen. Hårt jobb och många tårar kommer att krävas men när 2015 passerat så kommer jag förhoppningsvis vara en god bit på väg och känna mig lättare till sinnes. I slutändan kan det bli riktigt bra. Det är åtminstone vad jag hoppas på. 

Mitt brutala snedsteg har nu kommit till kännedom både för mig och min familj. 

Nu ska jag bara se till att få hjälp utifrån och resa mig ur detta. 

Jag förtjänar ingen andra chans av mina närmaste men de är uppenbarligen redo att ge mig en chans ändock...så jag antar att jag bör ta möjligheten när den erbjuds. Annars vore jag än mer korkad än jag redan varit. Och nu räcker det med dumheter. 

Finito.

Och jag vore ingenting utan dessa killar. De är mina favoriter och det river och sliter i mig att jag sårat dem så...

Tack för att ni finns här för mig och fortfarande vill dela livet tillsammans med mig. 

Jag älskar Er så♥