Skincity´s julkalender 2014.

Nu så här i juletider så är det kalendrar hit och dit som öppnas var dag och min mailbox är överfull varje morgon när jag kommer till arbetet. Helt galet. Självklart läser jag inte alla, det finns det inte tid till men jag har några godbitar som jag alltid tar mig tiden att kolla igenom. Som till exempel Skincity. Denna fantastiska butik men extravagant service och bred kunskapsbank som guidar oss till bättre hy, vad det än må vara som är på tok. 

Bild: Skincity.se

I dagens lucka gömmer sig 20% rabatt på en favorit från min sida.
Både för egen del men också för min sons del.
Maria Åkerberg. 

Detta svenska märke som jobbar i symbios med naturen och levererar produkter som inte innehåller en massa onödigt trams. Rent. Och det är sådana produkter jag vill att min son ska ha. Mycket för att hans hud är känsligare än den vuxna huden men den största anledningen är ändå att vi dagligen utsätts för så mycket skadliga ämnen(som vi dessvärre inte är medvetna om) att jag vill hålla det på enklaste möjliga basis för att minska på eventuella framtida negativa effekter som kan komma av vårat leverne här och nu. 

Nej, mer naturligt till folket röstar jag för, det ska vara miljö och hälsotänk i fin harmoni!

Ett tips till jul är detta Baby kitet som självklart hela familjen kan använda, 

perfekt julklapp till ett bra pris!!  Klicka på bilden så kommer ni direkt till produkten!

Så förrådet är påfyllt och nu vill jag passa på att tipsa Er godingar! 

Anmäl Er till nyhetsbrevet längst ner på sidan (HÄR) 

och gå inte miste om luckorna som återstår på årets kalender.

Vissa dagar...

Vissa dagar känner jag mig så maktlös som förälder. Det är inte ofta, det kan jag lova men i dag har det varit en sådan dag. Jag har bara känt att jag bryter i hop snart. Jag orkar inte mer. Hur mycket mer ska jag ta. För självklart måste herrn få protestera och säga i från när det inte är bra. Men maktlösheten tar överhand när vi inte förstår varandra. Vi har inte riktigt kommit dit än.
Det har inte varit någon bra dag. Och flertalet gånger så har jag känt för att gå in i ett annat rum och skrika rätt ut. Men jag kan inte. Vi har nämligen inte den möjligheten här hemma. Så jag har hållit frustrationen inombords. Försökt i alla fall. Men vem försöker jag lura. Det är klart att pysen märker av min sinnesstämning. Klart han gör det.

 Och jag försöker intala mig att det är ok, att jag får ha sämre dagar. Det är ok att inte vara stålmorsan jämt, hon som klarar av hur mycket skrik och prövningar som helst. Som känner att orken tryter när inget jag gör blir rätt. 

Det är ok.

såhär munter har herrn sett ut i dag, precis som denna dagen i augusti 2014

Så i dag har vi inte gjort något speciellt. 

Det har inte funnits möjlighet till det. Jag har haft en liten apa i famnen som vägrat gå ner på golvet, som kastat sig fram och tillbaka, skrikit, gråtit, matvägrat, slagits, kastat saker och allt annat som kan vara åt helvete har helt enkelt varit just det. Helt åt helvete. Och det är inte ofta jag säger åt kärleken att -nu orkar jag inte mer, men i dag hände det alltså. Jag kapitulerade och känner mig nu helt uttömd på all energi. en hemsk känsla för jag vill självklart veta vad som är felet med herrn men orken att ta reda på det på egen hand finns inte där. Jag kan inte. Så nu sitter jag här på sängen. Tom inombords. Funderandes på vad jag kan göra annorlunda till morgondagen. För bådas skull. 

Han sover nu. Äntligen. Efter många om och men. Något som jag hoppas att han gör hela natten lång. Nu ska jag slå på tv4 play och kika på Morden i Sandhamn. Lite lagom underhållning så här på kvällskvisten. Mer än så räcker inte orken till. Nej, jag behöver sannerligen tanka all energi jag kan inför morgondagen som jag sannerligen hoppas blir trevligare än vad jag fått uppleva i dag.

Det blir nog bra. 

Lite sömn brukar göra susen.

Och så är det trots allt fredag i morgon.

Fredagar är bra.

Fredagar betyder helg.

Grymt!

Jakten efter perfektion. Och sambotid.

När dagarna passerar i den här takten så känns det som att livet rinner i från en. Det är ett hamsterhjul som snurrar snabbare och snabbare, frågan är bara hur snabbt man kan springa med i det. Just nu känns det som att jag ska trilla vilken sekund som helst. Mitt inre skriker -stoppa tiden, jag hinner inte med!! För det är så. Jag hinner inte med min sons enormt snabba utveckling, något som jag vill suga i mig varenda detalj av. Jag hinner inte med mig själv, tänker då främst på träning och sömnen. Två saker som är otroligt lågprioriterat i mitt liv just nu. Och en stor viktig sak är att jag känner att jag inte hinner med min kära sambo. Vi jobbar tillsammans men båda vill skilja på jobb och fritid, varpå vi inte nämner särskilt mycket arbete inom hemmets fyra väggar men jag kan ärligt inte minnas senast vi gjorde något tillsammans. Bara vi. 

Och genast när jag skrev det där så kom det dåliga samvetet som en smäll på käften. Att jag vill ha lite egentid med min käresta utan vårt lilla busiga underverk. Något som jag anser är så viktigt i en familj, något jag tror kan vara en stor del av att så många familjer delar på sig i dag. Man glömmer bort kärnan, där allt började innan två blev tre. För det är en enorm omställning och livet får sin verkliga mening när man får upp det där lilla byltet på bröstet. Men för att vi ska kunna ge skatten det bästa av oss så tror jag att vi verkligen måste vårda kärleken. Kärleken till oss själva och kärleken till varandra. 

Så jag envisas med att det är dags för date night med min älskade sambo, utan barn och utan vänner. Och jag ska verkligen försöka att mota bort det dåliga samvetet som just nu sitter och pockar på uppmärksamheten när jag skriver det här. Varför. Jag älskar inte August mindre bara för att han får vara med mormor/gudfar/kusin eller någon annan som busar och myser med honom under tiden som vi käkar en go middag och fördjupar oss i samtal om livet och framtiden. Kanske ser en bio eller bowlar. Det sistnämnda ack så roligt bortsett från att jag ALLTID förlorar mot den där mannen.

Som jag förstått det är jag inte ensam här i världen som förälder att känna på det här sättet. Vad jag däremot inte förstår är varför jag/vi känner så här. Det är ologiskt och inte okej. Är det samhällets höga krav som ger oss denna onödiga ångesten? Eller skapar vi den helt och hållet på egen hand? En sak är säker att det inte är barnen som far illa och ger oss det dåliga samvetet utan förmodligen en kombination av samhällets och våra egna krav på perfektion. Strävan efter att vara de perfekta föräldrarna. De som lämnar sent på förskolan och hämtar tidigt. De som lagar all mat själva från grunden och gud förbjude om man köper burkmat -en riktig katastrof! De som aldrig har barn med snor under näsan eller skitiga kläder. De som har barn som aldrig säger i från och alltid sköter sig exemplariskt. De som har barn som aldrig vaknar på nätterna. Ja. Listan kan göras oändlig. Och det är tråkigt att det är så här. En hets efter perfektion. 

Jag får lite känslan av att hela livet måste vara perfekt annars kan det vara. Du ska ha den perfekta kroppen, snyggaste bilen, stiligaste familjen, största hemmet, senaste designerplaggen, finaste jobbet med en fet titel. Men måste det verkligen vara så perfekt hela tiden?

Nej. 

Verkligen inte.

Jag har tröttnat.

Tröttnat på att alla alltid jämför sig med andra. 

Du är du och DU är unik.

Glöm inte det! 

Och jag är jag. 

Ulrika med lite skitigt hår, katthår på strumpbyxorna, snorig näsa och djupa fåror under ögonen pga bristen på sömn. Jag har en underbar sambo som möjligen inte har några katthår på sina byxor men påsar under ögonen, det har han också tilldelats dagen till ära. Busen, jag han är snorig, säkert skitig på magen efter frukosten på dagis som han anlände till 07:18 glad i hågen och redo för en ny dag full med aktiviteter.

Vi är en familj full i kärlek och med ambitionen att minska prestationskraven. Orkar inte med det mer. Jag vill leva här och nu och om jag får vara lite klyschig "fånga dagen".

Inga konstigheter.

Och ja, nu svävade jag i väg. Men det här är tankar som cirkulerar och när jag väl får tiden att skriva, då skriver jag bara. Låter fingrarna dansa över tangentbordet utan tanke på sammanhang eller mening. Det bara blir. Så om det är aningens luddigt nu så ber jag om ursäkt. Det är bara att fråga om jag varit extremt otydlig i mitt svävande. 

Att ha på sig en tröttmössa.

Fröken Hagström sällar sig till skaran som avskyr att det är måndag och arbetsdag just i dag. Vår lille spillevink har nämligen varit uppe och skrotat halva natten och lite till vilket gör att sömnen i det närmaste varit obefintlig. Han har farit runt som en vilde i sängen och precis när man(korkat) tänkt tanken att nu är han på väg att somna...ja då har han vaknat till liv igen och fått ny energi. Och det var en nöjd kille i natt som tyckte att livet var en fest och gladeligen berättade historier men som i morse när det var dags att göra sig redo för dagen tyckte att allt var pest och pina. Jag och Tobbe räknades nog som de värsta föräldrarna man kan ha och det var med en aningen mer munter min vi lämnade av buse på förskolan vid niotiden. 

Förhoppningsvis kommer det att fungera finfint för honom där i dag men det återstår att se. Jag sitter redo vid telefonen om i fall att han skulle surna totalt och inte gå att ha och göra med. Inget jag direkt tror kommer att hända men jag har lärt mig och är vis av erfarenhet att man aldrig ska säga aldrig. Det brukar enbart straffa sig.

Men men, tröttmössan får hänga med i dag och det är bara att plocka fram lite undangömd energi så ska nog den här dagen avverkas också. Vi har nämligen massor att fixa med inför torsdagens premiär av SHL och allt är såklart i sista minuten. Kniven mot strupen. 

Och vilken helg vi har haft. Solen har värmt oss med sina strålar och i lördags kändes det verkligen som högsommarvärme. Helt fantastiskt!

Vi passade på att hänga ute på gården för att ordna med vår nya infart. I dagsläget har vi två stycken men nu ska vi gör ny parkering samt stänga igen den ena infarten. Mycket pill och då kära svärmor har mycket rabatter tar det sin lilla tid att möblera om men jag tror verkligen att det kommer bli kanoners när det är klart. Spänd av förväntan och otroligt skönt att se när det händer något efter lång tids väntan. 

Buse hängde såklart med, ätandes på äpplen samtidigt som han bevakade arbetet, innan det vankades middagslur. En lur som tydligen var välbehövlig då han avverkade två timmar "non stop" i vagnen.