Dag 03- Mina föräldrar.
Jag är lyckligt lottad som har världens mest underbara mor.
Hennes namn är Bodil.
Men det säger jag sällan. Hon är ju min mamma.
Min kära mor är av norrländskt ursprung och har den där härliga dialekten kvar. Norrländskan i en härlig blandning med dalmålet blir en alldeles egen unik dialektmix. Pensionerad och lever för dagen just nu, precis som det ska vara. Kort till växten och hon påstår själv att hon krymper men jag vet inte om jag tror på det riktigt. Inget jag har märkt direkt. Vi har samma korta fingrar med extra tjocka leder mitt på fingret som gör att man måste välja en storlek större på ringar än vad man egentligen skulle behöva. Jag beundrade alltid mammas ringar när jag var mindre. Kunde inte slita mig i från dem och önskade att jag en dag ska få ha såna. Sådana som glittrar.
När jag växte upp rökte hon. Ganska mycket. Och drack massor av kaffe. Antagligen för att orka med så lite sömn som hon levde på. Nattarbetade med missbrukare så jag kan säga så mycket som så att det är ingen som sätter sig på min mamma och jag tror att hon i arbetet var den som folk tydde sig till och kände tillit. För hon speglar lugn. Ett behagligt lugn. Utom när hon ska ut och resa,
för då blir hon så stressad och ska gärna vänta på tåget/bussen en timme innan avfärd.
Haha, och den egenskapen har jag definitivt inte ärvt.
Mormor och gammelmormor.
Vilket resulterar i att hon alltid säger fel namn när hon vill fånga ens uppmärksamhet; Svea, Fiona, Jeanette, Sofie, Linda...och till slut kommer mitt namn; Ulrika. Det slår aldrig fel och jag blir alltid lika full i skratt. Hon är ju så söt som drar alla namn i familjen innan det rätta faller på plats.
Hon har funnits där för mig i ur och skur, gjort precis allt man kan tänka sig.
Flyttat för att jag ville byta skola, köpt häst, skjutsat, suttit framför tv bara för att hålla mig sällskap, alltid sett till att jag haft magen full i mat och pratat när jag behövt prata. Så som när jag är ute och åker bil. Den första jag ringer då är min mamma. Bara för att jag vill. Vill höra hennes röst och prata om ditten och datten. Viktiga och galet oviktiga saker. Men med henne kan man prata i oändlighet. Eller snarare tills hon säger att -Nu har vi inte råd att prata mer.
Min mor är inte den som gillar att prata om sig själv och den egenskapen ärvde jag av henne. I rakt nedstigande led. Där är vi så lika vi kan bli. En sak jag önskar att jag tagit över är hennes styrka. Att ha styrkan att stå emot stormarna i livet och gå ur dem med huvudet högt. Vi har samma kärlek till djurens värld(även om hon säger kattjävlarna så är det med kärlek i rösten). Och hon är världens bästa extramatte till mina små troll.
Ser alltid
till att de mår bra och jag har alltid ett lugn när de är där. Precis
som det är med mammor. De är tryggheten. Och så även min.
Mina föräldrar skiljde sig när jag var en liten tösabit på omkring 2-3 år. Det är inte direkt så att jag kommer ihåg detta knivskarpt men jag har för mig att det var däromkring. Vi har förresten knappt pratat om den tiden. Varför vet jag inte men lite nyfiken är jag allt, att skrapa lite på ytan.
Min far har jag lite svårt att beskriva.
Han heter Wilhelm.
Men jag tror att alla utom myndigheterna säger Willy.
Vi har inte kontakt sedan jag var 11 år nånting...
Ett val han tog och jag får helt enkelt acceptera det även om det svider lite att ens far inte vill vara delaktig i ens liv. Han var lång och mörkhårig med en bullrig röst som hördes. När han höjde rösten blev jag rädd. Men hans famn var stor som en björns med en härlig värme, och händerna var smutsiga av arbete. Han bodde i ett brunt hus. Med gräsmatta och trevliga grannar.
Jag och min mor bråkade sällan och om vi gjorde det var det mestadels under min underbara tonårsfas, då jag inte fick göra som jag ville. Däremot så rök jag och pappa ihop väldigt lätt. Samma temperament. Men så mycket mer minns jag inte. Vi var på lite utflykter då min mamma hade vårdnaden om mig och jag tyckte alltid att det var lika roligt att få följa med far. Han jobbade då som ambulanssjukvårdare och det var något jag verkligen såg upp till.
Han tog hand om människor och hjälpte dem.
Jag minns så väl en gång när vi skulle åka till Borlänge och vi hann inte mer än komma utanför Säters bebyggelse och framför oss ser vi en buss som kört rakt in i bergsväggen. Människor var blodiga och jag blev ombedd att sitta kvar i bilen. Så där satt jag. Förskräckt över det jag såg men också nyfiken. Det var blod, trasiga människor och glassplitter överallt. Solen värmde och det var sirener och skrik i en salig blandning. Ambulanser, polis, brandkår och pappa såklart. Vi var där länge. Och vi kom aldrig till Borlänge. Men för att jag varit så duktig och suttit still i bilen åkte vi till leksaksaffären och jag fick välja en ny docka och lite tillbehör. Det gjorde min dag.
Och minnet sitter än kvar. Det är ett av de starkaste jag har.
När jag fick min kära Alice så hjälpte pappa till i början.
Han gick bredvid mig när jag var ute och red då fröken var lite busig och jag blev lite skraj att åka i backen. Kaxigheten var inte riktigt där den är i dag och jag fick jobba på den ett tag. Men tills den infann sig gick han där vid vår sida de gånger inte mamma kunde. Det kändes bra. Det finns fina minnen och det värmer. Han är ju trots allt min pappa.
Envisheten har jag från dem båda.
Kan själv har jag också från dem båda.
Jag har också turen att ha en extra pappa i mitt liv.
Som har funnits där för mig när inte min riktiga klarat av sin uppgift.
Min bonusfar bor i ett grått hus som står ute om natten, med gräsmatta i två etapper, en lång grusgång som leder upp till huset och det är alltid lika spännande att backa upp för den backen. Tungan rätt i mun. Där har jag haft frihet. Friheten att vara ute och skrota i friska luften, äta päron som egentligen bara är kart(men de är godast då), åka till badplatsen, cykla på min Donald Duck cykel som var rosa och hade ett grönt samt ett rött handtag och leka med grannbarnen i lekparken några hus bort.
Sigfrid.
Det är hans namn.
Men jag kallar honom Zigge.
Han är en tystlåten man med det största hjärta man kan tänka sig.
Jag har alltid fascinerats över att han köper nya kläder och sedan får de ligga tills sig i garderoben. Länge innan de börjar användas. Förr i tiden strök han alla saker i garderoben men jag tror att det har lugnat sig lite grann. Min mor och Zigge åker gärna upp till norrland och klipper gräset på mormors tomt. Det är en ruskigt dyr gräsklippningt men jag skulle också åka upp om jag var ledig om dagarna och redan uträttat alla mina arbetsdagar i det här livet. Norrland är en lugn oas där man slappnar av och kommer till ro. Till och med jag klarar av det där.
Ja detta är mina föräldrar.
Jag har turen att ha tre.
Grymt.
Och jag älskar dem enormt mycket!
För de är helt enkelt bäst och jag är deras dotter så jag vet.
Punkt.
