"I det enkla bor det vackra"

I dag drömmer jag. 

Drömmer om att bo i ett hus med mer yta och möjlighet att inreda med vackra detaljer. Ett varmt och välkomnande hem. Och en dag kommer det att ske. Det vet jag. Och längtan är stor. 

Att bo som vi gör i dag är inte optimalt med en liten buse. Men det går. Såklart. 

Vi får det att fungera.

Vi drömmer som sagt.

Som det ser ut i dagsläget så kommer vi att bo i ett nybyggt hus under x-antal år. Planerna har varit lite annorlunda tidigare men nu är siktet inställt på detta. En spännande resa då det är vi som ska bygga vårt eget boende och vi får utforma det till något som matchar oss. Mängder av arbete som väntar men tillsammans kommer vi att klara det.

Tillsammans är vi starka.

Så ser det ut i dag. 

Men mycket kan hända.

När jag nu drömmer så drömmer jag om "i det enkla bor det vackra". För så är det. Och det är ingen hemlighet att jag tycker att Ernst kan det där med inredning. 

Inredning som får mitt hjärta att ta några extra glädjeskutt.

Ljusstake/Inreda.com

Som den här ljusstaken. 

Enkelt. Vackert. 

Perfektion.

I dag är en sån dag.

Så var måndagen här igen. Och jag har insett, kanske för länge sedan men inte erkänt det för mig själv, att måndagar är ångestdagar för mig. Sådana dagar när det är tungt. Så där att man inte orkar någonting. Inte kommer sig för. Jag gjorde en fin liten lista över veckan som kommer och vad som ska göras men jag känner ingenting. Jag vill mest bara krypa ner under täcket se en film och ha en stor skål glass framför mig. Få maten serverad, klappad på huvudet och tröstande ord som säger att det blir bättre i morgon, för i morgon är det tisdag och då är det en bra dag. 

Jag ska dock göra ett tappert försök att få saker gjorda i dag men jag känner att tyngden inombords väger så enormt mycket och jag vet inte om jag har musklerna som krävs för att rubba på den. Men jag ska försöka. Det lovar jag. 

Det mest frustrerande med måndagar?

Jag vet det knappt själv men jag tror det har blivit en sådan dag som alla har något att göra. Men inte jag. Och läs nu att jag skrev alla. Fast att jag vet att så är inte fallet. Det är många med mig som inte vet vad de vill bli när det blir stora men trots det så känner jag mig så ensam dessa dagar. I bland önskar jag att det kom fram en vis gammal man eller kvinna och berättade för mig att det här, just det här är du ämnad att sysselsätta dig med i framtiden. Satsa på det. 

Något inom mig säger mig att det inte kommer att hända och då antar jag att det är så surt att bara jag själv kan finna min väg. Vägen som just nu är krokig med oändligt långa backar som känns omöjliga att ta sig uppför. Varför har jag under så många år satt krokben för mig själv? Uppförsbacken blir ju enbart brantare och svårare att ta sig uppför helskinnad. 

Nej. 

Nu får det vara tid. 

Tid att försöka finna min väg utan stora fartgupp. 

För jag vill bli hel och slippa känna att måndagar är ångestdagar.

Att masa sig ut.

Fick ett ryck här på eftermiddagen. Tröttnade på att bygga på den där gropen och sydde bäddmadrassen precis som planerat och sedan kände jag ett sådant otroligt sug efter frisk luft att jag masade mig ut på en långsam promenad längs med åkrarna. Snön har i stort sett smält bort här och det är lerigt mest överallt. Men det gör mig inget. Det var så otroligt skönt att andas djupt, låta blicken få njuta av den vackra omgivningen och låta tankarna vandra fritt. 

Det var länge sedan. Jag har under en längre tid inte tillåtit mig att låta tankarna flöda utan viftat bort dem. Varför vet jag inte riktigt. Men jag har inte riktigt orkat möta det som oroar mig och inte vågat glädjas åt det som gör mig så glad och lycklig. Otroligt dumt känner jag nu så här efter min promenad för när jag kom hem igen kändes allt så mycket lättare, jag kände mig mer rofylld.

Så nu ska jag hädanefter unna mig en promenad om dagen runt byn. Bara för mig själv, tänka på det som behöver tänkas på och låta känslorna få fritt spelrum. I mitt tempo, vilket inte är särskilt snabbt men ändock. Jag ska ut på min tur var dag fram tills att bebis anländer.

Och jag kom fram till en annan sak som jag riktigt längtar efter att få göra igen. Jag längtar så enormt mycket efter att få ta en riktig långpromenad, med stora kliv och svetten pärlandes på ryggen. Andningen som blir tyngre och pulsen som höjs. Känslan av rörelse och en kropp som får arbeta utan att foglossningar och sammandragningar hindrar. Tro mig, jag vill inte vara utan det jag har i dag men jag drömmer mig bort till sommaren som nalkas, solsken, bebis i barnvagn, joggingskor, solglasögon och hundarna ute på en härlig promenad längs med åkrarna. Något som känns otroligt långt borta just nu men jag vet att när jag minst anar det så kommer jag gå där och då, då lovar jag att det kommer att vara ett stort leende på mina läppar. Ett leende av ren och skär lycka.

♥♥♥