Promenaderna som skänker lugn...

När solen gassar från klarblå himmel och det spritter av sommarkänslor i kroppen så känns det bra skumt att vi är inne i augusti och löven har börjat trilla mot marken. Vad hände? Varför har solen gömt sig för oss under våra så kallade sommarmånader? Är det en protest mot hur vi behandlar vår natur? Ja, inte vet jag men vad jag däremot vet är att jag blir alldeles lycklig i själen av att ta med mig
mina små yviga troll ut på en promenad. Solskyddsfaktor och träningsdojjor.

Två yrväder i koppel(till att börja med) och en hel drös med bajspåsar. 

Min Tobias har liksom en tendens att kunna skita 8 gånger på en långpromenad så då gäller det att ladda upp ordentligt. Hur kan en så liten hund rymma så mycket?

Längs med vägen fick båda gå i koppel men när vi kom till vandringsleden så släppte jag dem fria och glädjen hos dem är obeskrivlig. Först blev det tokrusning bara för att de kunde och efter det så travade båda så fint i närheten av mig och snosade på lite träd och buskar. Åt några grässtrån. Kollade in kossorna. Fridfullt. Och rogivande. Så där kan jag gå i evigheters evighet. Jag blir lugn som en filbunke och tankarna är för en gångs skull samlade i klunga och inte vilt svävande som alltid annars. Terapi.

När vi kommit några kilometer såg jag att värmen började tära på dem men jag vet sedan tidigare att vattenhålet som väntar runt kröken är otroligt uppskattat och efter ett dopp och lite sörplande så var de pigga och glada igen.

Gräset var så där härligt sommargrönt och de sista blommorna sträckte sig tappert mot skyn i ett sista försök att fånga upp solens varma strålar. Himlen var alldeles klarblå med små söta bomullstussar som lugnt seglade förbi. Några riktigt djupa andetag och jag kände mig som en ny människa.

Och när vi kom hem öppnade vi upp hemmet i hopp om att få in lite frisk luft och bosatte oss själva  på balkongen, i skuggan, för att återhämta oss. Grynet och Tobias på golvet med svala handdukar ovanpå sig och djupt sovandes. Härligt att se dem så där tillfredsställda att de går ner i djup sömn och inte ens reagerar när man ropar på dem att det är dags för mat. Hallå- Mat liksom?! Nästan så att man tror att de är sjuka båda två.Som tur är, är båda två friska som nötkärnor och helt enkelt bara  nöjda med livet.För ja; Livet är bra underbart.