Bara det bästa är gott nog- Kavat igen!

Vi fick efter många om och men tag på ett par Kavat skor i modellen Vessla som August har använt nu under sommaren. Vilka skor. De ser fortfarande fina ut efter att ha hängt i diverse grushögar, vattenhål och annat spännande(smutsigt) som en liten minimänniska tycker är intressant och roligt. De har suttit fint på fötterna och jag köpte dem 1.5cm för stora och nu slår stortån nästan i där fram så det är en himmelens tur att sommaren nästan är slut.

I dag "premiärgår" mini höstpjucksen och han är riktigt stilig måste jag säga. Skorna är superfina och de kommer att användas flitigt men på förskolan kommer inte skorna att vara lika uppskattade då det är snörning på dem och där ska det gärna gå snabbt när det är en hel hög med barn som kläs innan det är dags för lek och bus ute.

Så vi måste jaga nya skor. Och då passformen är så bra på Lillemans fötter så siktar vi återigen in oss på Kavat. Kvalitet och svenskt när det är som bäst!

Nymölla/Kavat

Dessa är riktigt fina och nu ska jag bara fånga in barnet så att vi kan mäta hans fötter innan vi skickar in en beställning. Dragkedja på insidan och resår på utsidan, lite högre i skaftet och fint ljusbruna.

Vinterskor har jag såklart också kikat på men det tar vi lite längre fram. Så galet svårt att veta hur mycket fötterna hinner växa innan kyla och snö ankommer.

Tobias har varit sjuker.

För en och en halv vecka sedan så lämnade jag min lilla skrutthund Tobias på kontoret där han skulle hänga tillsammans med Martin(arbetskollega) under tiden som jag skjutsade svärmor till sjukhuset i Falun. Allt för att han skulle slippa den tråkiga resan i en varm bil och som även skulle innebära väntan i bilen under tiden som vi var på sjukhuset. 

Efter någon timme så ringer Martin och berättar att Tobias har kräkts flera gånger. Och det var bara början. De efterföljande dagarna så kräks Tobias hela förmiddagarna men när kvällen kommer och vi åter är hemma från arbetet, ja då äter han upp frukosten som ligger kvar i matskålen och får behålla den hela natten. Men på morgnarna är det kräkningar av galla som gäller. Igen och igen. 

I måndags(för en vecka sedan) ringde jag Falu djursjukhus och rådgjorde med dem hur vi skulle gå tillväga och kom fram till att jag skulle besöka dem på tisdagen. 

På plats gjordes röntgen och vanlig undersökning. Något främmande föremål i tarmen skymtade på röntgen och beslut att lilleman skulle stanna kvar för operation togs. Det var bara att lämna kvar en högst ovillig hund på sjukhuset och åka hem med ett tomt halsband. 

Onsdagen kom. Jag väntade och väntade på besked och sent på eftermiddagen så ringde kirurgen upp mig och berättade att operationen gått bra men att de inte hittat något främmande föremål i magen. Skönt men samtidigt väcktes en del frågetecken om varför lilleman kräkts så mycket. 

Äntligen kom fredag eftermiddag och jag fick så äntligen hämta hem min lilla skrutt och det var en mycket matt men glad Tobias som kom oss till mötes. Och det fanns inga tvivel om att han ville följa med oss hem, det var bråttom bråttom ut från sjukhuset och nu hoppas vi att det läker som det ska för nästa vecka är det dags att ta bort de sex blå stygnen som pryder magen och efter det har jag lovat Tobias att det dröjer tills vi ska besöka det där stället igen.

Jag är så tacksam för att det inte var något mer allvarligt. På min resa hem från sjukhuset hann jag med att gå igenom många skräckscenarion om vad det kunde vara för fel på mannen och tack och lov så stämde inte en endaste av mina farhågor. 

Nu har vi haft en härlig helg tillsammans med mycket utevistelse på gården i skuggan och det är precis vad herrn behöver. Lugn och ro så att vi snart får tillbaka vårt lilla yrväder.

Ingen träning = Låg Ulrika.

Måndag. 

Solen skiner men molnen lurar runt hörnet. Smyger sig närmre och närmre. Vi befinner oss på kontoret. Barnet sover. Hunden sover. Arbetskollegan gör det han ska. Och så jag. Jag sitter här. Hade en hög arbetseffektivitet på förmiddagen men nu är jag nere för räkning. Orken försvann och det enda jag kan tänka på är att äta lite scones, vila i hängmattan och bara vara. De där dagarna har kommit lite mer och mer på slutet. Dagarna där orken inte existerar. Men jag har kommit på orsaken. Jag har inte "hunnit" träna. Och som ett brev på posten kommer såklart mina mindre bra dagar då. 

Jag vet om orsaken och nu ska jag bara försöka hitta en lösning så att jag kan träna, arbeta, plugga, ta hand om hemmet och umgås med familjen på de alldeles för få timmarna som dygnet består av.

Så ett träningsschema är åtgärdat och nu har jag planerat in lite motion varje dag och skulle det falla sig lyckligt att jag kanske får lite tid över till ett längre pass någon dag...ja då ser jag det som ren och skär bonus. Lite var dag. Det kan väl inte vara så galet svårt.

 Och det här med viktväktarna då?

Jo, Viktväktarna har ett uppehåll nu på 4 veckor med semester. Det känns så där. I alla fall när jag inte har någon riktig motivation till att hålla i mitt poängräknande. Men jag har sagt till mig själv att jag får ha några dagar nu(måndag och tisdag) som jag inte räknar och bara är, innan jag tar nya friska tag och hoppas på att det ska vara ett minus på åtminstone 2kg när det åter är dags att kliva upp på vågen i Gräv. Med lite motion och vettig kosthållning så blir nog inte det något problem. Kan man hoppas. Någonstans djupt inom mig har jag en känsla av att dessa kg som jag har kvar att gå ner kommer att sitta som berget och det kommer att krävas mycket svett för att bli väck dem. Men självklart hoppas jag att jag har fel angående det. 

Så ett uppehåll på två dagar. För att komma i fas och kanske få sova i kapp några timmar med ny ork att kämpa mot "övervikten".

SOOOOOVA....zzzzzzzzzzzzzz!

När orken försvinner.

Någonstans på vägen tog min energi slut. Jag harvar runt på sparlåga och orkar varken tänka framåt eller bakåt. Jag vill inte mer. Jag orkar inte. Någonstans försöker jag se ljuset men när det kommer negativa besked och tråkigheter var dag, ja då är det lätt att man gömmer sig i mörkret. 

 

Tacka gudarna för min lille solstråle som lever lyckligt ovetande om det brutala livet. Och jag lovar, att jag kommer göra allt jag kan för att han inte ska behöva uppleva alltför många, alltför tidigt. Tråkigheter hinns med de också. Jag bara vet det. Vissa får törnarna tidigt och vissa får vänta lite längre.

Men jag ligger efter i mitt pluggande då tröttheten tagit över mitt liv så nu ska jag försöka bli lite klokare och läsa in lite kunskap. 

Observera ordet: FÖRSÖKA.

Midsommarutmaningen avslutad.

Kommer ni i håg min midsommarutmaning?

Den som jag höll hemligt.

Jag kan nu gladeligen berätta att efter föregående veckas viktväktar besök och vägning så klarade jag av mitt mål. Ett mål som var otroligt högt satt men vad hade jag att förlora. Ingenting. Och tänk så bra det blev. 

Mitt mål var att nå under 70kg till midsommarveckan. 

Vi starten för 10 veckor sedan så såg det ut så här:

Vikt: 79,7kg

Byst: 89cm

Midja: 79cm

Vid naveln: 93cm

Höft/Rumpa: 116cm

Och i onsdags så vägde jag mig hos Anna som planerat. 

Vikt: 69,5kg

Byst: 83cm

Midja: 69cm

Vid naveln: 73cm

Höft/Rumpa: 104cm

Bra resultat om du frågar mig och jag är så stolt över mig själv som har stått fast vid mitt mål även de tuffa dagarna. Jag gjorde det!

I vikt minskade jag som ni kan se 10,2kg. 

Måttbandet(alla mått tillsammans) minskade med totalt 48cm.

 Jag har även, utöver detta målet klarat av ytterligare ett delmål och det var 15% viktnedgång. Skönt ska ni vet och nu jobbar jag vidare mot nästa delmål(jag har bara två kvar innan målgång) som ligger på 66,4kg. Inte så farligt långt borta och nu är det bara att kämpa på. Viktväktarna i Gagnef kommer att ha stängt v. 29-32 och det är något som känns otroligt skrämmande men jag hoppas att jag kan hålla mig på banan trots det. Det finns tack och lov redan en plan i mitt huvud om hur jag ska hålla koll på vikten tills det är dags att väga in sig igen v. 33.

Men det är några veckor tills dess. 

Nu njuter jag av vad jag åstadkommit och känner mig nöjd.

Midsommaraftons aktiviteter.

Åhhhhh heeeeej...

Midsommar till ända och nog tycker jag att det är en aning skönt. Den här högtiden som var så magisk när jag var några år yngre men som dessvärre blivit så mycket krav och måsten att jag tappat orken(detta året kan det vara så att jag var lite trött och less på grund av dålig sömn och migrän). Men är det midsommar så är det. 

Vi körde det enkelt i år. Nu när man har en liten knodd så anpassas livet, som många av er vet, till att bli lugnare och fyllt av mer aktivitet dagtid än kvällstid. Goda vänner samlades hemma hos Martin och åt god mat, pratade och huttrade med brasan tänd, ja det är riktigt, vi hade brasan tänd och det var mycket välbehövligt i kylan. Vår lilla familj hann även med en tur till traditionsenliga midsommarfirandet i Hälla med Tobbes kusiner innan vi åter mötte upp våra vänner och begav oss till Gropen med övriga 30 000 glada människor. 

Den 26 meter långa och 400kg tunga stången kom upp i ett stycke även i år.

Efter gropen så valde vi att knata hem till Martin igen för att mysa ner oss under filtar och snacka skit. Perfekt om du frågar mig. August levde rövare långt in på småtimmarna och kom inte i säng förrän klockan var 01:00...hela tiden på bra humör. Underbara unge.
Älsklingen och Martin begav sig till festområdet där Hoffmaestro spelade när jag och August åkte hem till lilla röda stugan och laddade batterierna med lite sömn för att orka med en till dag av trevligt umgänge och midsommarstångsresning.

En midsommarafton av det lugnare slaget i år men ack så trevlig. 

Tack Camilla, Herman, Martin, Anton, Peter, Karin, Martin, älskling och skitongen för en riktigt trevlig dag/kväll. Ni är verkligen underbara!!!!

När man knappt kan hålla ögonen öppna...

En god vän som ringde mig i går frågade efter en kort stund in i samtalet -är du ledsen? Svarade automatiskt nej men så här i efterhand, när jag tänkt på det en aning så inser jag att det är lite mycket just nu. Jag är nog en aningens nedstämd. Mitt huvud och min kropp hänger inte riktigt med som det är i nuläget. Att arbeta med en liten minimänniska vid sin sida är inte det lättaste samt att få hemmet att fungera något sånär. Det blir lätt lite mycket på en och samma gång och jag ser framemot en helg som förhoppningsvis bjuder oss på strålande sol(ser dock ut att bli väldigt kyligt dessvärre), ledighet och goda vänners varma kramar. Vi har nämligen turen att i år få fira midsommar tillsammans med vännen som ringde i går, Camilla och hennes goding till man, Herman, som kommer upp i från Trollhättan. Mycket efterlängtat och förhoppningsvis så kan jag slappna av en aning och känna pressen och stressen lätta en aning.

Jag menar med så fina människor omkring sig så vore det en skam att inte släppa alla måsten för en liten stund och njuta så mycket det bara går!

Midsommarafton 2012

Så i dag går jag lite på offline läge, jag är så in i gatan trött att jag lätt skulle kunna somna på skrivbordet och låta dreglet rinna om jag bara lade ner huvudet på något mjukt. Då kanske ni förstår min icke så effektiva morgon. Men förhoppningsvis så ska jag självklart försöka ge mig på ett race nu och få väck lite arbetsuppgifter innan min kära mor anländer hit till Leksand. Vi har skiftbyte på hund i dag då hon är hundvakt åt en goding som heter Petra till efter midsommar och typiskt nog så började hon löpa i går vilket gör att Tobias självfallet är alldeles tossig. Men problem är till för att lösas och Tobias får komma hem till oss och Grynet flytta hem till mamma och bli bortskämd. Inget jag direkt tror att hon sörjer. 

Nej. Just det. Arbeta var det.