Dag 02. Dag 03.

Förresten, innan jag stänger ner för dagen.

Angående listan, så har jag tagit beslutet att Dag 02-Min första kärlek och Dag 03-Mina föräldrar inte kommer att uppdateras i någon ny version. Jag känner sak samma nu som den dagen jag skrev de texterna. Min första kärlek är fortfarande denne killen som jag berättade om då. Och mina föräldrar är mina föräldrar. Lika fantastiska nu som då. Och jag älskar dem oändligt.

Så jag tycker att ni ska backa i arkivet och läsa mina tankar som jag skrev för några år sedan. 

De är nämligen lika aktuella i dag. 

En lördagskvällssvammel.

Klockan är efter 22, lördag kväll, ensam hemma. 

Eller det var inte hela sanningen, lilleman sover och djuren är så klart på plats. Men kärleken är ute på lokala haket och äter med vänner från annan ort som varit upp på hockey i dag. För det är precis vad vi sysslat med i dag. Varit på hockey. Det var min tur att arbeta lite i montern som vi på Superstars bemannar vid varje match. Alltid trevligt att träffa människor och snacka lite skit. Sånt som det inte blir så mycket av när man enbart skiftar mellan kontoret och hemmet. Det är nästan så att man glömmer av hur det är att vara social. Haha. Tragiskt det låter. Men ett uns av sanning finns det trots allt i det konstaterandet. Krasst. Ohh ja. Men mest humor.

Tror jag måste försöka ta mig ut lite mer. 

Se människor. Vara bland människor. Prata med människor. 

Vill inte bli en bortglömd bybo som ser människor två gånger om året och blir skygg när det närmar sig främlingar. Haha. Men än är det långt dit. 

Tror jag. 

Kanske.

Vem vet.

älskade lille skrutt

Innan vi for på hockey så gjorde vi ett tappert försök att vara ute och leka i snön men liten mr. Envis skulle prompt vara ute och promenera på glansisen i stället, vilket såklart resulterade i att han föll både en, två och tio gånger. Till slut gav jag upp och drog med honom in till farmor och farfar för lite stoj och lek. Alltid roligare att leka, hrrm stöka till det, på stora ytor. Ju större ytor desto bättre. Så det var vad han gjorde. Farmors pussel, memory, kortspel och annat löst hamnade utspritt på köksgolvet i en enda salig röra. Wiiiee, vad roligt vad det var. Allra helst för mamman som fick ta reda på allt och sortera rätt pusselbit till rätt kartong. Piuhhh...det tog sin lilla tid kan jag lova.

Konstaterade att om jag ska orka hänga med i lillemans tempo, som höjs mer för var dag som går, så måste jag styra upp träningen. Jag har alldeles för låg energi nivå och känner att alltför mycket är drygt och tungt om dagarna. Så nu ska jag skärpa mig och i morgon har jag planerat in en långpromenad. Det gör gott för min trasiga själ och min otränade kropp. Två flugor i en smäll, ja tackar! Sedan kanske inte promenaderna räcker till men det är bättre än inget. 

Visst är det så.

Så nu har jag svamlat klart här i min "ensamhet" och antar att det är lika bäst att krypa i säng. Det verkar inte som att den där kärleken som är ute på middag behöver skjuts hem så då ger jag upp nu. Men som alltid kan jag sätta pengar på att när jag borstat tänderna och tvättat av sminket...då ja då kommer han att ringa och be mig hämta honom. 

Det slår aldrig fel. 

Och jag får garanterat rätt i kväll igen.

Sov sött alla fina där ute.

♥

Ps. Det blev vinst i dag, heja LIF!!! Ds.

Dag 01- Om mig. Version 2,0.

Dag 01- Om mig.

Ulrika.

Så heter jag.

Jag har inte genomgått något namnbyte sedan sist.

2012(läs inlägget här), då jag påbörjade listan för första gången så har jag hunnit fylla 31 år. Fortfarande sambo. Dock inte i lägenhet. Nej, vi har flyttat och bor i en mysig liten röd stuga med vita knutar på svärföräldrarnas gård strax utanför Leksand. Här bor vi temporärt tills det att vi sätter spaden i marken och lyckas slå upp lite väggar och ett tak på det hus som det är tänkt att vi ska bosätta oss i, ett enplans hus som ligger på en tomt snett ovanför där vi i dag bor. Det kommer verkligen att bli kanon och jag längtar sååå på att livet nu ska gå åt rätt håll så att vi kommer till skott. För jag lovar er, huset som vi har ritning på, är så fint!!!

Men det var om mig jag skulle skriva nu. 

Huset kan vi ta en annan dag. 

Ja, som jag skrev så lever jag med min klippa i livet. 

Torbjörn. 

Han som får mig att stå upp de dagar då vinden blåser som mest. 

Min kärlek.

Och så har vi lille busen som kom till oss den 26/4 2013. 

Jönses August.

Vår toker som skänker oss så mycket glädje, kärlek och gråa hår genom sin blotta närvaro. 

Det är så fantastiskt att få följa med i utvecklingen av denne lille krabat och livet blev verkligen fulländat när han kom till världen. 

Ja, nog har livet förändrats allt.

Började jobba heltid igen i höstas.

Denna gången på supporterklubben Leksand Superstars. 

Jobbar som medlemsansvarig och receptionist med de knasigaste arbetskollegerna man kan tänka sig. Men vi har roligt. Och det är A och O.

Alla mår bra av lite knasighet.

Och med tanke på mitt mående just nu så är det skönt att gå till arbetet. Att slippa tänka på allt en liten stund. För några år sedan var jag en energisk, sprudlande och bekymmerslös tjej som tyckte att livet var så mycket enklare än i dag, trots en del bagage. I dag finns det inte så mycket energi. Jag är urlakad och det känns tråkigt att skriva det. Men sanningen är sådan. 

Jag saknar den tiden när jag log. 

Ända från hjärtat. 

Och det är det jag ska jobba med nu. 

Förhoppningsvis kommer det, inom inte alltför lång tid, att finnas ett leende på mina läppar. 

Ett som innehåller allt. Hjärta, själ och ögonen.

Så ja, det har hänt lite sedan sist, mängder av bra saker men såklart en del tråkigheter. Jag är i ett skeende där livet är upp och ner men tack och lov har jag några fast punkter som håller mig upprätt när livet stormar som värst. Min käresta och vår buse, min familj och mina vänner. 

Tack för att ni finns.

Och.

En dag, då är jag tillbaka.

Tillbaka till den glädjespridare jag en gång var.

Nu kör vi.

Mot nya tider.

Helt enkelt back to basics.
♥

Klok bok.

Jag är hemma från arbetet. Inne på dag två nu. Så tråkigt och jag känner mig instängd. Det jag har klarat av att röra mig utanför dörren är med Grynet som hade önskemål om att kissa och bajsa. Och självklart ska fröken få göra det. I går var jag riktigt risig och var liggande hela dagen, en mage som var ur funktion, sjöblöt av svett och migränkänningar. Lite som en avgiftning. Kanske en sockeravgiftning men då det var i går som jag körde första dagen utan socker så tycker jag inte att det borde slå ut så snabbt, nej jag får bara acceptera att jag har en trasig kropp. 

Skönt dock att jag är så pass pigg i dag att jag känner att i morgon, ja i morgon ska jag gå till jobbet. 

Nu när jag har varit hemma har jag ägnat mig åt att läsa. 

En order från min bättre kloka hälft.

Boken är klok.

Och jag har mycket att ändra på i mitt tankesätt. Typ allt. Men som alltid när jag läser sådana här djupa böcker så kan jag inte ta in allt. Deckare läser jag i en rasande fart men med sådan här litteratur så sätter tankarna i gång och det går långsamt. Ruskigt långsamt. Och sedan, när några timmar passerat så kommer jag inte i håg det jag läst. Tanken har slagit mig att skriva ner sakerna på små papperslappar men om jag ska ta fasta på allt i boken så kommer jag ha fickorna fulla i papper. 

Det måste finnas något klokare sätt att "ta åt sig" kunskapen men jag vet ärligt inte hur.

Har ni några tips? 

Snälla, dela med er i så fall. 

Jag tar tacksamt emot dem.

Tack.

En lista för att skingra tankarna.

Jag har funderat lite. 

Och för att få tankarna på annat så tänkte jag återuppta en lista som jag flertalet gånger sagt att jag ska slutföra. Den är nämligen redan påbörjad, 2012 för att vara mer exakt. Men jag tänker som så att ämnena är redan klara så det gäller bara att jag gottar in mig på just det ämnet för dagen så får jag chansen att skriva samtidigt som jag inte tvingar fram orden. De kommer när de kommer. Ingen idé att kämpa sig blå, det är tufft nog som det är just nu.

Så här kommer den.

 Dag 01 – Om mig

Dag 02 – Min första kärlek

Dag 03 – Mina föräldrar

Dag 04 – Det här åt jag i dag

Dag 05 – Vad är kärlek?

Dag 06 – Min dag

Dag 07 – Min bästa vän

Dag 08 – Ett ögonblick

Dag 09 – Min tro

Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag

Dag 11 – Mina syskon

Dag 12 – I min handväska

Dag 13 – Den här veckan

Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?

Dag 15 – Mina drömmar

Dag 16 – Min första kyss

Dag 17 – Mitt favoritminne

Dag 18 – Min favoritfödelsedag

Dag 19 – Detta ångrar jag

Dag 20 – Den här månaden

Dag 21 – Ett annat ögonblick

Dag 22 – Det här upprör mig

Dag 23 – Det här får mig att må bättre

Dag 24 – Det här får mig att gråta

Dag 25 – En första

Dag 26 – Mina rädslor

Dag 27 – Min favoritplats

Dag 28 – Det här saknar jag

Dag 29 – Mina ambitioner

Dag 30 – Ett sista ögonblick

Jag kom alltså så långt som till dag 12 sist. 

Och så tänkte jag att jag kan ta vid där jag slutade.

Men det känns inte riktigt rätt så nu kommer det att bli lite ändrat. Vill ni läsa de gamla inläggen så har jag länkat ovan på respektive dag, bara att klicka så öppnas ett nytt fönster. Och det var sådär jag kände då. Men mycket har hänt och jag kommer att börja från början på dag 01. Skriver helt enkelt ett nytt inlägg om hur det ser ut just nu och hur mina osorterade tankar cirkulerar. 

Så nu laddar jag för att skriva om mig själv. 

Typ det svåraste som finns. 

Och kanske en än större utmaning när jag är i den livssituation som jag är. 

Dock är jag ärlig och skriver, som alltid, efter känslan här och nu. 

Ändras det i framtiden, vilket jag såklart hoppas på, så får jag bara skriva en ny text.

Inga konstigheter.

Men alltså.

01- Om mig.

Mina tankar drömmer.

Är det inte bra konstigt det där med att man känner att man vill och behöver skriva några ord. Att det är så mycket som bubblar och pyr inombords men inget kommer ut. Jag fick känslan att jag måste skriva lite mer i dag. Men jag har inte den blekaste om vad jag ska dela med mig av. Det händer ingenting just nu. Och det är inte sant. För det händer massor. Men bara av den tråkiga sortens händelser. 

Just nu när livet är tungt och jag mestadels känner för att sova dygnet runt så önskar jag att inte jobbet fanns(eller åtminstone att jag kunde flexa lite mer men kontorstider är kontorstider) och att jag kunde hämta August tidigare från dagis för att göra mysiga saker tillsammans. Ta en fika, besöka biblioteket, åka till simhallen, bygga en gigantisk snögubbe med morotsnäsa och knappögon. Sådana där saker som får hjärnan att slappna av lite och njuta av att se den glädje som finns där i ögonen på den lille busen i full aktion. Han är så liten och oförstörd, något jag hoppas att han kan få vara i många år till, han kommer att få sin beskärda del med prövningar i sinom tid. Men om jag får bestämma så dröjer det många år tills de riktiga utmaningarna kommer. För självklart har han dagliga prövningar, så som att kriga med morsan huruvida mössan ska sitta på huvudet eller inte, protest vid matbordet för att det som åts i förrgår smakar minsann inte lika bra i dag eller att leksaken som just i detta nu är upptagen av en kamrat är livsviktig och måste snos på en gång, det går inte att vänta på sin tur. Sådana prövningar och många fler har han såklart i dagens läge men de jag menar är de där som ställer livet på sin kant, de kan vänta på sig. Låt mitt barn vara ett barn. Så länge det bara går.

I söndags lyxade vi till det med restaurang, 

helfestligt tyckte August som sörplade mjölk och spanade in Formel 1.

 Nöjd kille.

Jag kikar ut genom fönstret och drömmer verkligen om att få bylsa på mig tjocka och varma kläder så att jag kan göra en snöängel medan August står bredvid och kikar med stora ögon som frågar vad i hela friden morsan hans sysslar med, liggandes på rygg i snön. Det är sånt som gör livet lite lättare när det är tungt. Att umgås med de sina. De som är närvarande och kan få tankarna att skingras för en liten stund. En liten stund där andetagen kan ta sig hela vägen ner i lungorna och inte bara stanna högt upp i bröstkorgen. Kan det snälla bli helg snart så att jag kan få andas lite djupt och skratta tillsammans med min buse. 

För en stund kan jag väl få vara Ulrika utan en massa tung packning och trasig själ.

Bara en liten liten stund.

Vad jag ville ha sagt med detta vet jag inte.

Om det överhuvudtaget kommit något vettigt ur den här texten tror jag knappast, fingrarna har bara fått fritt spelrum med direktlänk från tankarna. Ingen eftertanke, enbart skrivit den tanke som tänkts för stunden. Precis vad jag behöver. 

När man ignorerar det sunda.

Det här med Viktväktarna just nu när det är tungt i livet. Det går sisådär. Krasst. Men sant. Jag vill hålla mig på banan men när ångesten kryper fram och pockar på min uppmärksamhet så vill jag bara äta, äta och ÄTA lite mer. Vissa stunder känns det som att det inte finns något stopp. Så tråkigt att jag nu har halkat tillbaka i gamla vanor men jag ska göra mitt yttersta för att påbörja räknandet i morgon igen, ny vecka på onsdagar med nya points. Dessvärre har vi ingen vägning då coach Anna ligger sjuk men tanken är att jag ska åtminstone inte ha plus på vågen nästkommande vecka vilket jag definitivt skulle ha om jag vägde mig i morgon eftermiddag. Men nu är det inte så och jag har en chans nu att putsa på siffrorna till nästa vecka. Något som jag verkligen ska försöka med. Jag behöver det. En liten knuff. Som manar mig att fortsätta på rätt väg.

Jag vet alla positiva fördelar med att äta vettigt och klokt men det är så lätt att ignorera appen när den signalerar att - hörrududu fröken Hagström, nu är det dags att registrera dagens intag...en påminnelse som kommer fyra gånger om dagen. En påminnelse som är så enkel att bara klicka bort, låtsas som ingenting och stoppa huvudet i sanden. Det är lite så jag jobbar just nu. 

Gömmer mig för verkligheten.

Men jag gör tappra försök, på riktigt, att tala vett med mig själv. 

Det har gått lite sisådär men det känns någonstans som att jag har nått till vägs ände. Det är trots allt inte värt det. Att jag redan mår dåligt behöver jag inte spä på med mer "känsla av misslyckande" och oduglighet. Så onödigt. Och så dumt.

I morgon.

Klyschigt.

Men i morgon är en annan dag. 

En dag för nya tag.

En dag att ta tag i mig själv.