Det här med att vara utan telefon har jag börjat vänja mig vid. De första dagarna kände jag mig naken och en aning handikappad. Vanan att alltid vara tillgänglig blev enormt påtaglig och jag kunde känna en viss irritation när jag hela tiden måste tänka lite i förväg när jag ska i väg någonstans som kräver kontakt med andra berörda parter. Men som sagt, nu börjar jag komma in i det. På sätt och vis skönt. Samtidigt så vet jag att det är vänner som hört av sig och säkerligen funderar varför jag aldrig svarar på samtal och sms. Alltså inte av nonchalans från min sida, verkligen inte.
Jag hoppas verkligen inte att någon tror det, alltså att jag nonchalerat denne och känt sig bortglömd.
Det är bara tekniken som har svikit mig.
Det händer inte så mycket om dagarna mer än att det ser ut så här; grusiga ögon, frukost, morgonpromenad, arbete(upp över öronen), lunch framför datorn, arbete, promenera hunden, arbete, arbete, hämta August, skynda hem, laga mat, leka, natta trött Toker, förbereda morgondagen, promenera hunden och alldeles för sent på dygnet dags att sova en timme innan Toker vaknar och har svårt att somna om. Ja, detta är det välkända hamsterhjulet. Avundsjuka? Nej. Jag tänkte väl det. Tacka gudarna för att den lille Tokern är den sötaste godingen som går på denna jord, killen med ett leende som värmer ända in i hjärtats djupaste skrymsle. Värmer där ingen annan kommer in.
Så jag har inte så mycket spännande att berätta just nu.
Jag har fortfarande inte lyckats bli bärgad efter min dikeskörning med Viktväktarna. Jag hade som jag redan visste, ett plus på vågen förra veckan. Ett alldeles för stort plus. Ofantligt tråkigt såklart men jag har ingen att skylla mer än mig själv. I morgon siktar jag på en nystart. Ny vecka med nya fräscha poäng och jag måste verkligen ta tag i detta nu då jag fått bekräftat från läkare att jag har IBS, även kallat stressmage. Inte helt förvånad.
IBS:en har nämligen förvärrats nu under dessa veckor som jag har ätit mindre nyttiga saker, bröd och oregelbundet. Dagligen har jag svåra magsmärtor vilket gör att det är extra jobbigt då smärtorna är så pass starka att jag sitter dubbelvikt på kontoret. Ingen höjdare som ni säkert förstår. Därför är det väldigt bra om jag kan styra upp det här nu.
Hepp hepp!! Jag kan klara detta. Jag kan verkligen. Jag vet det. Så nu ska jag sitta ner och planera in lite motion för att få igång fläsket igen, matschemat är redan fixat och rullar på för fullt, det är bara det där lussekatterna, glassen och smörgåsarna som måste ratas.
Så mycket mer har inte hänt.
Mamma var här förra veckan och hängde med August under tiden som gänget från kontoret drog i väg på Dalarnas idrottsgala för mingel, middag, uppträdanden och prisutdelningar. Trevligt, trevligt. Roligt att umgås utanför kontorets väggar, uppsnofsade och lätta till sinnes. Jag höll mig alert fram tills klockan slog 21, innan småbarnslivet kom i kapp mig och jag gäspade stoooort.
I lördags var det hockey här på orten och det var faktiskt första matchen som jag såg denna säsongen. August hade, tro det eller ej, ro i kroppen att sitta still nästintill hela matchen och jag är imponerad. Han som annars har myror i hela kroppen men dagen till ära så satt han i mitt knä och myste. Lite korv och festis som proviant gjorde såklart sitt till. En mysig lördag som avslutades tidigt i säng. Trött, tröttare, tröttast.
Ja här fick ni ett blandat inlägg som innehåller lite allt möjligt. Man kan kalla det en sammanfattning över vad som hänt sedan sist. Den korta versionen.
Nu ska jag masa mig ner och förbereda frukosten innan det är dags försöka komma i säng i tid. Önska kan man alltid göra. Innan midnatt säger vi. Det låter bra.
Och jag hoppas innerligt att jag lyckas med det.
Natti natt!
