Kollapsen.

I dag kom kollapsen. 

Den som ligger och lurar i bakvattnet hela tiden och måste hållas under sträng kontroll. Men jag vet också varför den kom i dag. Och jag vet ärligt talat inte om jag är redo att prata om det eller inte. Jag måste nog känna lite på det så att jag formulerar orden rätt. 

I vilket fall som helst så började det hela i lördags med migränen. Resten är bara en rad av dåliga val gjorda av ingen annan än mig själv. Så när pluset på vågen kommer nu på onsdag så har jag bara mig själv att skylla. Och jag är enormt besviken på mig själv. Så där att jag bara vill banka mig själv i huvudet om och om igen. Suck.

Åhhh vad less jag är. 

En kass lördag, en kass söndag och en ännu sämre måndag. 

Pointsmässigt ligger jag på -32. Aldrig haft ett sådant stort minus någon gång och känner bara att jag vill ägna hela tisdagen till motion så att jag kan jämna ut siffrorna en aning men nu är det som det är. Jag måste jobba också och vet att på onsdag är det som det är. 

Blääää.

Kalassöndag.

Vad fort helgen passerade. 

Jag tyckte att jag packade i hop mina prylar i fredagens eftermiddag för att ha en välförtjänt och mysig helg men jag hann inte mer än blinka så...vips var det måndag. Hur är det möjligt att två dagar bara swischar förbi utan man riktigt hinner med. Jag känner att det inte riktigt är ok. 

Men som ni vet så var min lördag en salig blandning av gott och blandat. Migrän varvat med kalas, jobb varvat med lek. Upp och ner.

Och i går var det söndag. 

Och inte vilken söndag som helst. 

Nej, för i går var det dags för kalas igen. 

Min fina, underbara, älskade systerdotter Linda hade sin 21:a födelsedag och det var en självklarhet att vi skulle vara på plats. Så familjen packade in sig i bilen vid lunchtid och drog söderöver för att hälsa på släkten som samlats i Lindas "nya"(hrmm, hn har bara hunnit bo där i två månader men för min del så var den ny) lya.En superfin lägenhet som jag spenderat x antal timmar i då min gamla vän Linda bodde där med sin kille för många herrans år sedan. En riktig känsla av deja vu när jag klev in genom dörren. Jisses. Vilka minnen. Och nu är det Lindas tur att skapa fina minnen i den lyan. Något jag är övertygad om att hon kommer att få. 

Paketen levererades på löpande band och vi bidrog med något så tråkigt som pengar. Men ack så välbehövligt när man flyttat till ny bostad och inte äger så mycket prylar. Så jag tror att det kommer bli kanon trots att det känns lite fantasilöst med ett kuvert med lite slantar i men bättre med ett paket som kommer att komma till användning i stället för en onödig pryl som bara kommer att ta upp onödig plats. Så fantasilöst eller inte, det var uppskattat och det är absolut viktigast.

Lägenheten var full i folk och då var det bara vår familj. När blev vi så många? Barnen var överlyckliga och levde i alla fall rövare och fikade om vartannat. August fann sig väl tillrätta i Sofies knä och det var så roligt att se att han fattade tycke för henne så snabbt. Jag förstår honom. Vem kan inte tycka om henne. Kanelbulle och ballerinakaka föll honom även i smaken och han slickade glatt i sig nougaten på sitt alldeles egna lilla vis. En liten tur ner till stallet var en självklarhet för mig då jag måste få insupa doften av häst, bajs och hö med jämna mellanrum för att fungera som människa. Och allt var sig likt där nere. Ok, hästarna var nya men miljön densamma och om jag saknar det. Vilken lycka det skulle vara att få återuppta hästeriet igen. Jag tror mitt hjärta skulle återfå en pusselbit som nu saknas mig. Dessa ljuvliga djur. Med många, långa djupa andetag och en lättare introduktion för August(måste vänjas så att han också vill ha ponny om några år) så for vi hem till mormor för middag. 

Vilken lyx. 

Att få söndagsmiddagen serverad så där spontant. 

Och gott var det. 

Så söndagen var betydligt mycket mer i min smak än lördagen. 

Men visst är det väl så att alla dagar som inte innefattar migrän, det är bra dagar. 

Tack fina underbara familjen för en fin stund tillsammans hemma i Hedemora. Alltid lika skönt att komma hem. Och om två veckor ses vi igen , laddade för lite mer kalas, tjohoooo!!

Ett meningslöst inlägg.

Den här lördagen startade på absolut sämsta sätt. Jag vaknade efter en natts sömn men en migrän som inte var av denna värld. Det var inte att tänka på att kliva ur sängen, jag fick snällt ligga kvar och hoppas att det skulle lindras en aning innan det var dags för kalasande och hockey.

Fruktansvärd start på dagen och trots att det inte lindrades något så lyckades jag masa mig upp och se någorlunda ut innan vi for in för att klara av dagens uppgifter. Först på listan var fika hos Malin som fyllde 30 år i tisdags. Mysigt som alltid i det där hemmet och August var överlycklig när han kom in i Majsans rum med alla leksaker. Och så hade han sådan tur att Ebba var där, någon i hans storlek att busa runt med. Det var full fart från början till slut. 

Efter visiten hos familjen Hammarbäck så begav vi oss till arenan för lite arbete. Ja, det var min tur att ha montern under hockeyn. Mycket människor i omlopp då det var "Barnens dag" på arenan men inte fullt så mycket ruljans hos mig i montern. Men så kan det vara. Jag fick två nya medlemmar och det är bättre än ingen. Då mitt huvud och min mage inte direkt var på min sida så var jag nog inte den charmigaste tösen på plats och var nog ingen vidare magnet till montern heller. Helt ärligt så ville jag mest att tiden skulle ticka på lite fortare så att jag fick åka hem någon gång. 

August däremot var överlycklig och körde fullt ös medvetslös under perioderna och vilade sig när det var paus. En vila som fick tvångsspenderas i vagnen för att han inte skulle försvinna bland alla människor som hastade fram och tillbaka. Matchen slutade med vinst för Leksand och det var många lättade supportrar när slutsignalen ljöd i arenan. Skönt måste jag medge att det var då jag vet att mannen är betydligt roligare att ha och göra med sådana här kvällar. 

Ja, och sedan blev det kväll och vi är alla hemma. Samlade. Katterna hopkurade på sängen, hunden raklång på golvet. August snusande i sin säng, mannen surfandes på telefonen och jag vid datorn i ett försök att samla kraft till att orka gå in i badrummet och göra natt. Det är sannerligen på tiden för i morgon ska vi vakna pigga och utvilade redo för lite mer kalasande.

Och vad jag egentligen vill säga med detta inlägget är...jag har inte den blekaste. Ville nog mest bara beklaga mig en aning över dagens bedrövliga start. Men nu glömmer vi detta och i morgon. I morgon blir det en bra dag. Jag känner det.

Ideal.

bilder; google

Här är bilderna från Calvin Kleins senaste reklamkampanj.

Så underbart vacker tjej som har en kropp jag definitivt har som min idealbild i huvudet. Hon ser sund ut. Hälsosam. Stark.

Men så kommer vi till ett men.

Omvärlden har klassat henne som en plus size modell vilket för mig är helt oförståeligt. Hon är vacker. Inte tjock. Inte någonstans. Men något "rickspucko" har uttalat sig om att detta är en stor modell. En storlek 40 klassas som tjock. Jag blir så trött. Och ledsen. Det är inte okej att vi i dag säger att en person med denna kroppen är tjock. Det är inte okej att kommentera andra människor kroppar överhuvudtaget. Vet du hur den personen i den kroppen mår? Du kan vara smal och må som en påse skit eller rund och känna att det är så här du vill vara. Inga konstigheter. Men vad sänder det för signaler till våra unga tjejer och killar där ute? Inte konstigt att vi har så skeva kroppsuppfattningar i dag då media och modeindustrin propsar på att vi alla ska vara stöpta i samma form för att duga, väga den här vikten för att vara lyckliga och max äta ett salladsblad om dagen men fortfarande fungera som människa. Om fler större aktörer på marknaden kunde tänka sig att använda människor i alla olika storlekar utan att det skulle bli stora rubriker om det vareviga gång tror jag att vi skulle återgå till ett sundare samhälle med klokare värderingar när det kommer till våra kroppar.

Och framförallt skulle vi bli snällare mot oss själva. 

För kroppen är en fantastiskt "maskin" som klarar av allt vad livet innebär, något vi ska hylla och inte kränka. Nej, upp till kamp mot ett snällare ideal. Ett ideal som betyder att vi alla ska se på oss själva med snällare ögon och inse att vi duger som vi är. 

Just precis som vi är.

Men för att sammanfatta dessa två bilder med ett ord.

VACKERHET!

Sjukdom, orsaken till tystnaden.

Förra veckan var det knäpptyst här inne.

Jag var isolerad från omvärlden då min lille son var sjuk. Feber, snor och en otroligt envis hosta. Jag led med honom och det var en vecka fylld av matvägran, långa sovstunder, mys framför disney junior och lugna lekar. Mitt sociala liv var totalt obefintligt och jag kände mig som en eremit då det var Tobbe som jobbade om dagarna under tiden jag vårdade sjuk pojke.

Räddningen för min del var mängder av promenader.

Långa.

Samlade mil efter mil till fröken svår´s sorg.

Hon var inte imponerad överhuvudtaget.

Men jag njöt och kände mig nöjd med livet.

Jag behöver verkligen all den där motionen för att må bra som person. Inga konstigheter men ändock så svårt att få till den där tiden.

Tiden till rekreation, återhämtning och avkoppling.

Veckans redovisning.

Onsdagens vägning gick bra. Eller mina höga krav gjorde att jag inte klarade mitt delmål men så insåg jag att jag kanske måste omvärdera en aning så jag har nu accepterat gårdagens resultat samt arbetat om mitt mål och mina delmål. Jag kör inte längre någon adventsutmaning, i stället satsar jag på att nå min slutgiltiga målvikt till julafton. Tänk vilken perfekt julklapp till mig själv och definitivt inte ouppnåeligt. Snarare ett ganska rimligt mål. 

Då jag väger mig på onsdagar så blir det exakt 6 veckor från gårdagens vägning till julafton(wieeee, snart är julen här!!!). Det betyder att jag ska gå ner 5,1 kg under dessa veckor. Ett snitt på -0,85 kg/vecka. Helt klart ett rimligt mål och jag känner mig ruskigt peppad inför detta nu!! Tänk att målvikten är så galet nära. Snart, snart, snart! Det känns nästan overkligt. 

Med gårdagens vägning så har jag hitintills gått ner -18 kg. Tänk på de här smörpaketen som innehåller 1 kg. 

Det är 18 stycken av de där smörpaketen som jag gjort mig av med. 

Inte konstigt att jag tyckte att livet var tyngre och jobbigare tidigare när jag gick och bar runt på allt det överflödet. Och det mest konstiga är att jag låtit mig själv hamna där när jag vet hur bra jag mår av sund kost och motion. Men hjärnan är en konstig filur med många osunda tankar.

En viktnedgång på -0,7 kg denna veckan. 

Ja, det får vara ok. 

Men nästa vecka har jag nu ett fast mål på -0,85 kg och det ska jag nå.

Så det så.

Inga om och inga men.

Jag bara ska.

För att jag kan.

Så diagrammet rör sig så sakteliga neråt på viktskalan och det är enormt skönt. 

Jag sliter inte särskilt hårt för detta, mitt slit är att få in dessa nya vanor till rutin. Att det inte ska vara några konstigheter att ta en promenad när tillfälle ges. Eller att välja en banan i stället för en kexchoklad när hungern slår till på mataffären en sen eftermiddag. 

För visst är det som så att kexchoklad är gott. 

Om jag säger något annat så ljuger jag.

Men det är inte såååå gott att jag väljer det varje dag numera. 

Snarare om jag vill unna mig och har utrymme för det.

För så är det. 

Jag kan äta allt men inte alltid!

Förberedelser inför stundande årstid.

Kylan kom och kylan gick.

Ja, det är sammanfattningen av vädret de senaste två veckorna. 

Det blev frost och minusgrader för att sedan lika snabbt återgå till milda grader och lite regnstänk då och då. Som ni vet så föredrar jag kylan även om det har sin magi när solen skiner en mild höstdag. 

Men med tanke på att kylan, när vi minst anar det är tillbaka så är det verkligen hög tid att införskaffa kläder åt lilleman så att han slipper frysa. Fick ett erbjudande från Reima, som för övrigt gör grymt bra ytterplagg åt barn, att de nu har 20% rabatt på sina jackor. Kanontillfälle om du frågar mig och jag kärade omgående ner mig i denna goding. Sååå snygg!!

Reimatec Alzir/hittas HÄR

Tillsammans med dessa byxorna så har han ett gott skydd mot vinterns kyla som jag anar är här inom kort. Mycket kort.

Reimatec Asterope/hittas HÄR

Men till dagis så är trots allt en overall att föredra så då är frågan vad man ska hitta på där. Kan inte påstå att pengarna växer på träd just nu men vinterkläder måste skrutt ha så det är bara att dra in på något annat helt enkelt. 

Reimatec Raanu/hittas HÄR

Allt i den fagra kulören marinblå som är klassiskt, stilrent och kan matchas med massor av roliga mössor och vantar i roliga kulörer och mönster. Sedan tänker jag att detta kan ärvas av ett(eller kanske till och med två) syskon i framtiden. Man kan alltid hoppas. 

♥

Men först och främst värme åt Toker.

För som vi alla vet, det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder.