Äntligen.

Känner ni det också?

Det vibrerar i luften. 

Äntligen.

F.R.E.D.A.G.

Vi gillar Geggamoja!

Jag har ett bultande hjärta för kläder som är svensktillverkade och ekologiska så långt det bara går. Det känns bra i magen att köpa till min son och veta att vi gör så gott vi kan för att inte förstöra vår arma miljö mer än mänskligheten gör i dag. Och i dagens läge har det tack och lov blivit så mycket lättare att hitta kläder som uppfyller de kraven och inte kostar skjortan. För så var det nämligen tidigare, att alltför många inte hade råd att införskaffa de kläderna, hur mycket de än ville, så tillät inte plånboken det. Men tiderna ändras och priserna har sjunkit en aning. 

Grymt som attans. 

geggamoja/oiidesign

Och just nu så gillar jag märket Geggamoja lite extra mycket. 

Fina färger, inte för kaosartade mönster utan snarare alldeles lagom lekfullt. Precis som det ska vara. Är man barn ska man självklart få busiga kläder. Tröjan ni ser på bilden ovan tycker jag ser alldeles perfekt ut i materialet, mjuk och skön med snygga stjärnor.  

geggamoja/oiidesign

Åhh den här randiga farfarströjan är såååå fin!!

Dock finns den inte i August storlek men om den gjorde det...då, ja då skulle den få flytta hem till oss. Det kan jag lova.

Värt att spana in lite extra om ni är på jakt efter finfina barnkläder i bra kvalitet.

Geggamoja.

Gillar´t!

Vem prioriterar du i första hand?

Gårdagen gick bra, jag vägde mig och höll andan i halsen. 

Som vanligt. 

Och för en kort stund så sköljde besvikelsen över mig tills coach Anna utbrast -Shit vad duktig du är Ulrika! Då insåg jag att vågen visade en lägre vikt än föregående vecka. Närmare bestämt -0,8 kg. Så jag håller än så länge mitt veckomål som jag valde att sätta -0,7 och när jag slår ut veckorna sedan starten så klarar jag det målet med råge. Något som är otroligt skönt, jag satte inte ett för högt mål och kroppen är med mig. Vi kämpar tillsammans. Ner mot hälsosamma mål. Allt för att vi ska må bra och orka med en aktiv vardag. Det blir så mycket lättare utan överflödiga kilon att bära på.

Gårdagens lektion handlade om vem du som person prioriterar i första hand. 

Och som alltid ställer hon frågan till oss som är där och för första gången någonsin var det helt tyst i lokalen. En ganska talande tystnad om du frågar mig. Det var nog ingen i lokalen som ärligt kunde säga att de prioriterade sig själva i första hand. För egen del kan jag säga att jag kommer någonstans i femte hand. Ganska dystert när jag börjar tänka till. Och jag tänker som så, att om jag väljer bort mina egna behov, hur ska jag då kunna vara på topp för min familj och vänner? 

Jag vill så mycket och jag vill att alla andra mår bra i min omgivning att jag glömmer bort mig själv. Helt och hållet. Och hur tokigt är inte det? Det är helgalet. Helt åt h*lvete rent ut sagt.

Så på fredag när min kära sambo är hemma så ska vi spåna på hur jag kan få lite egen tid. 

Ni vet, om det så bara krävs att jag får läsa en bok under en liten stund, gå på toa och bajsa i fred eller ta mig tid till att träna. Kanske ut och springa för att rensa tankarna och få ny energi. Mängder av energi så att det räcker till alla bedrövligt tråkiga vardagssysslor som måste utföras och kvalitetstid fyllt av bus tillsammans med Lilleman. 

Och mentalt laddar jag redan nu. Laddar för att prata om mig själv. En av mina akilleshälar. Jag kan verkligen inte prata om mig själv och vad jag vill. Det blir lätt att jag snöar i väg så jag har sagt åt mannen att hindra mig om jag svävar i väg på andra icke aktuella ämnen. 

De här lektionerna med Viktväktarna och coach Anna är så nödvändiga för mig. Oftast tas det upp ämnen som jag annars puttar undan i ett mörkt skrymsle och tänker att jag tar tag i det där sen. Det blir bra. Men sen kommer aldrig. Det blir liksom aldrig ett bra tillfälle och alla obekväma ämnen lägger sig på hög. Så jag säger att det är tack till coach Anna som får mig att äntligen börja tänka till, jag måste börja någonstans och är glad att jag äntligen vågat börja nysta i alla tankar som gömmer sig i det där skrymslet. Lång väg kvar men bara att börja är stort.

Riktigt stort.

Så till nästa vecka fortsätter jag nysta, planerar för egentid och äter inom mina ramar. 

Kanske kan det bli en promenad eller två i kylan och den annalkande snön. 

Fffffrrryyyyser.

Nu när kylan tränger sig på och fryser min arma själ så kan jag inte låta bli att sukta efter stora, mysiga stickade tröjor som kan värma mig. 

Svärfars kommentar i dag är så bra; att om jag går ner mer i vikt så har jag inget fett kvar på kroppen som kan värma mig. Så det är dumt att gå ner mer i vikt. Aha, är det därför jag har mina fylliga höfter, för att hålla värmen när kylan kommer. Smart där. Hahaha. Att jag inte tänkt på det tidigare.

Men med den lilla fåfänga jag har kvar så går jag hellre ner i vikt och siktar på att klä mig i snygga stickade tröjor som värmer gott. Tillsammans med långkalsonger, mysse och raggisar kan jag omöjligt fryser mer.
Omöjligt.

tröja/jumperfabriken

Ohana.

bild: google

Inga konstigheter.

Inte alls.

Jakten efter perfektion. Och sambotid.

När dagarna passerar i den här takten så känns det som att livet rinner i från en. Det är ett hamsterhjul som snurrar snabbare och snabbare, frågan är bara hur snabbt man kan springa med i det. Just nu känns det som att jag ska trilla vilken sekund som helst. Mitt inre skriker -stoppa tiden, jag hinner inte med!! För det är så. Jag hinner inte med min sons enormt snabba utveckling, något som jag vill suga i mig varenda detalj av. Jag hinner inte med mig själv, tänker då främst på träning och sömnen. Två saker som är otroligt lågprioriterat i mitt liv just nu. Och en stor viktig sak är att jag känner att jag inte hinner med min kära sambo. Vi jobbar tillsammans men båda vill skilja på jobb och fritid, varpå vi inte nämner särskilt mycket arbete inom hemmets fyra väggar men jag kan ärligt inte minnas senast vi gjorde något tillsammans. Bara vi. 

Och genast när jag skrev det där så kom det dåliga samvetet som en smäll på käften. Att jag vill ha lite egentid med min käresta utan vårt lilla busiga underverk. Något som jag anser är så viktigt i en familj, något jag tror kan vara en stor del av att så många familjer delar på sig i dag. Man glömmer bort kärnan, där allt började innan två blev tre. För det är en enorm omställning och livet får sin verkliga mening när man får upp det där lilla byltet på bröstet. Men för att vi ska kunna ge skatten det bästa av oss så tror jag att vi verkligen måste vårda kärleken. Kärleken till oss själva och kärleken till varandra. 

Så jag envisas med att det är dags för date night med min älskade sambo, utan barn och utan vänner. Och jag ska verkligen försöka att mota bort det dåliga samvetet som just nu sitter och pockar på uppmärksamheten när jag skriver det här. Varför. Jag älskar inte August mindre bara för att han får vara med mormor/gudfar/kusin eller någon annan som busar och myser med honom under tiden som vi käkar en go middag och fördjupar oss i samtal om livet och framtiden. Kanske ser en bio eller bowlar. Det sistnämnda ack så roligt bortsett från att jag ALLTID förlorar mot den där mannen.

Som jag förstått det är jag inte ensam här i världen som förälder att känna på det här sättet. Vad jag däremot inte förstår är varför jag/vi känner så här. Det är ologiskt och inte okej. Är det samhällets höga krav som ger oss denna onödiga ångesten? Eller skapar vi den helt och hållet på egen hand? En sak är säker att det inte är barnen som far illa och ger oss det dåliga samvetet utan förmodligen en kombination av samhällets och våra egna krav på perfektion. Strävan efter att vara de perfekta föräldrarna. De som lämnar sent på förskolan och hämtar tidigt. De som lagar all mat själva från grunden och gud förbjude om man köper burkmat -en riktig katastrof! De som aldrig har barn med snor under näsan eller skitiga kläder. De som har barn som aldrig säger i från och alltid sköter sig exemplariskt. De som har barn som aldrig vaknar på nätterna. Ja. Listan kan göras oändlig. Och det är tråkigt att det är så här. En hets efter perfektion. 

Jag får lite känslan av att hela livet måste vara perfekt annars kan det vara. Du ska ha den perfekta kroppen, snyggaste bilen, stiligaste familjen, största hemmet, senaste designerplaggen, finaste jobbet med en fet titel. Men måste det verkligen vara så perfekt hela tiden?

Nej. 

Verkligen inte.

Jag har tröttnat.

Tröttnat på att alla alltid jämför sig med andra. 

Du är du och DU är unik.

Glöm inte det! 

Och jag är jag. 

Ulrika med lite skitigt hår, katthår på strumpbyxorna, snorig näsa och djupa fåror under ögonen pga bristen på sömn. Jag har en underbar sambo som möjligen inte har några katthår på sina byxor men påsar under ögonen, det har han också tilldelats dagen till ära. Busen, jag han är snorig, säkert skitig på magen efter frukosten på dagis som han anlände till 07:18 glad i hågen och redo för en ny dag full med aktiviteter.

Vi är en familj full i kärlek och med ambitionen att minska prestationskraven. Orkar inte med det mer. Jag vill leva här och nu och om jag får vara lite klyschig "fånga dagen".

Inga konstigheter.

Och ja, nu svävade jag i väg. Men det här är tankar som cirkulerar och när jag väl får tiden att skriva, då skriver jag bara. Låter fingrarna dansa över tangentbordet utan tanke på sammanhang eller mening. Det bara blir. Så om det är aningens luddigt nu så ber jag om ursäkt. Det är bara att fråga om jag varit extremt otydlig i mitt svävande. 

Mot nästa delmål.

Veckans resultat på vågen hamnade på -0,8 kg. 

Orealistiska Ulrika tycker att det är för lite men den Ulrika som har lite sunt förnuft inser att det är en bra siffra. Det säger sig självt att om jag inte kommer ut och motionerar men äter sund kost inom ramarna så blir inte siffran större än så. Det finns ett stort OM där och det är motionen. Om jag kom ut på en längre promenad en gång om dagen så vet jag att resultaten skulle visa sig ganska omgående. Men just nu så fungerar det inte. 

Mycket på jobbet, tidiga morgnar och fullspäckade kvällar. 

Möjligen att jag skulle kunna kila ut efter att alla bestyr på kvällen är klara men jag är så galet mörkrädd när jag kommer ner på åkrarna att jag inte törs. Så det är uteslutet denna tiden på året när mörkret sänker sig tidigt på eftermiddagen. 

Nej, jobba undan lite arbete så att jag kan motionera vid lunch och sedan ta riktiga långpromenader på helgen. Det får bli nästa förändring till ett hälsosammare liv. Jag har trots allt börjat med den stora och ofta svåraste förändringen, kosten, och det går förvånansvärt bra. Det är roligt att laga ny mat, nya recept, omvandla gamla favoriter till hälsosammare varianter och aldrig behöva känna hunger. I går kväll provade jag ett nytt recept på kassler med curry och ris i ugnen. Gottigottgott!

Så skönt att se att jag nu är tillbaka på vikten jag hade innan semestern som barkade ur totalt. Nu är det bara att sikta framåt och köra mot nästa delmål som ligger på 66,4 kg, om jag inte minns fel. Och om två veckor är jag där. 

Ohh yes!!